Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIREKTORIET (1795—1799). 517
blef betänkt på fred med Österrike. En oväntad lycka var, att Spanien kom i delo
med England, förband sig med Frankrike och fördubblade dess sjömakt. Äfven ett
fördrag med Portugal kom till stånd, och Österrike tvangs af Bonaparte till
preliminärfreden i Leoben, på hvilken snart den definitiva freden i Campo Formio följde.
Detta bildade det lysande slutet på Bonapartes exempellösa framgångar i Italien.
Moreau, som gällde för den skickligaste strategen, kämpade 1796 olyckligt och tycktes,
då han stod Pichegru nära, snart sagdt misstänkt. Hoche åter höll sig tills vidare
i förgrunden, men han bortslösade fruktlöst sina krafter på företaget mot Irland.
Sålunda blef Bonaparte ensam öfrig.
Efter freden med Österrike kvarstod England som Frankrikes ende fiende; men
det var trött på kriget — dess statspapper sjönko till 48 %. Det öppnade därför
i juli 1797 fredsunderhandlingar i Lille, och dessa voro nära att leda till ett resultat,
då motsatsen mellan de konstitutionelie och vänstern tog sig uttryck i
statsstrecket den 4 september; detta skänkte vänstern seger, men därmed var också krigets
fortsättning en afgjord sak. De tre segrande direktorerna sågo häri sin lycka —
till Frankrikes skada. För att kornma från den kroniska statsbankrutten hade de
endast två vägar att välja emellan: antingen måste de återställa ordnade förhållanden
eller skaffa sig penningar utifrån. Den förra utvägen hade betydt de moderates
seger, således återstod blott den andra. Redan ar 1796 hade det dittills förda
rof-och eröfringskriget inbragt sa väldiga summor, att det rent af var armeerna, som
under-höllo regeringen. Detta kunde ju i och for sig icke vara obehagligt, men det
gjorde fältherrarne till direktoriets herrar, framför allt Bonaparte, som förstod att
utpressa mest. Härom uttalade han sig också ganska öppet. Ej underligt, att de
makt-egande sa beredvilligt gingo in på hans plan på fälttåget till Egypten. De
aflägsnade ju därigenom den for dem farligaste fältherren.
Sakernas allmänna läge gör det för öfrigt klart, att direktoriet betraktade freden
i Campo Formio blott som ett steg på vägen till ytterligare öfvergrepp och röfvartåg.
Det var just i dess smak, om en ny världsbrand därigenom kunde uppstå.
Inre förhållanden.
Inom Frankrike möttes direktoriet af den ena svårigheten efter den andra; den värsta
var finansnöden. Åkerbruk, industri och handel lågo nere,skatterna inflöto oregelbundet,
och man behöfde penningar, mycket penningar till bestridande af kostnaderna
för förvaltning och armeer — man hade tidtals fjorton sådana. Man måste alltså
skapa inkomster. Det skedde genom tvångslån och försäljning af statsegendom samt
genom hvarjehanda finansiella konstgrepp, särskildt det enklaste, utgifvande af
pappersmynt. Till slutet af september 1792 hade utgifvits 2,700 millioner assignater,
under de närmaste sju månaderna kommo ytterligare 3,300. Sammanlagdt hade
konventet satt 7,274 millioner i omlopp. Men detta var blott förspelet, ty direktoriet
stegrade summan till omkring 45l/2 milliarder. Många hundra arbetare voro
sysselsatta med deras tillverkning. Ar 1795 föll deras kurs till 18, och i juli samma ar
voro assignaterna sa godt som värdelösa. Den 22 februari 1796 fick man för 100
livrés i papper blott 29 centimer i koppar. Härigenom uppstodo förtviflade
förhållanden. Ju mer pappersmyntet flödade, dess mer flydde man det. Ingen ville taga
emot de föraktade sedlarne, hvarje värdemätare försvann, hunger och elände blickade
fram öfverallt, medan samvetslösa spekulanter förtjenade furstliga förmögenheter och
de maktegande med sitt anhang begingo de skamlösaste försnillningar. Då regeringen
insåg, att det ej längre kunde fortgå på detta sätt, fattade den det hjältemodiga
beslutet att tillintetgöra roten och upphofvet till allt ondt, assignatpressen, och detta
skedde högtidligt den 18 februari 1796. I ersättning skapade man ett nytt
pappersmynt, »territorialmandat», men detta blef snart lika värdelöst som det gamla.
Vid sidan af penningfrågan var det mycket annat, som under direktoriets tid
starkt tog uppmärksamheten i anspråk: religionen, emigranterna samt framträdandet
af kommunistiska ideer. Då thermidoristerna — åtminstone på papperet •—
medgifvit fri religionsöfning, sa hade en mängd edvägrande präster kommit tillbaka for
att sa småningom sätta nytt lif i katolicismen, som nio tiondedelar af det franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
