Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
misshagliga personer häktades. De tre direktorerna utfärdade en kungörelse, i hvilken
det hette, att en rojalistisk sammansvärjning varit å bane men genom regeringens
vaksamhet omintetgjorts.
Direktoriepartiet hade nu fria händer. Som ett »rumpparlament» höllo nu råden %
sessioner. Omringade af soldater och uppskrämda af direktorernas meddelanden,
fattade de »besluten af den 19 fructidor». Genom dessa blefvo öfver 100 personer
förvisade, bland dem Carnot, Barthélemy, Pichegru, Cochon (kort förut afsatt från
sin post som polisminister) m. fl., präster och emigranter dömdes till de strängaste
straff, pressfriheten afskaffades, i 49 departement upphäfdes valen och afsattes
förvaltningsmyndigheterna. Nu följde ock statsbankrutten, hvarigenom faktiskt två
tredjedelar af statsskulden afskrefs, till fruktansvärd skada för fordringsegarne.
Penningnöden och våldsåtgärderna gjorde vederbörande blinda och döfva för samvetets och
hederns bud. Till direktorer valdes två radikala advokater, Merlin och Francois de
Neufchåteau. Statsstrecket hade fullständigt lyckats, konventsmännen jublade,
direktoriet hade erhållit nästan obegränsad makt. Bonaparte teg. Han hade visserligen
önskat statsstrecket, men ej fructidordekreten.
Hvälfningens verkningar trädde snart i dagen. Kriget med England blossade upp
ånyo, i de 49 departementen besattes sa godt som alla ämbeten med anhängare till
segrarne, i hvarje distrikt upprättades en krigsdomstol, afsedd att döma emigranter,
och de misshagliga prästerna deporterades till Cayenne eller sändes till öarne Re och
Oléron. Antalet präster, mot hvilka mellan september 1797 och november 1799
häktningsorder utfärdades, uppskattas till öfver 10,000. Med alla medel sökte man
utrota kristendomen. Därför skulle son- och helgdagar afskaffas och ersättas med
dekaddagar och republikanska fester; kort sagdt: en formlig förnuftsenlig hedendom
skulle inforas. Men flertalet af befolkningen gick ej med regeringen eller ställde sig
fientlig. Äfven pressen kände tyngden af den nya styrelsens hand. Under loppet
af ett par dagar indrogos 42 tidningar, och deras utgifvare dömdes till deportering.
Lagstiftande kåren blef fullkomligt beroende af regeringen. Dess mest betydande
medlem, Sieyés, var djupt intresserad i statsstrecket. I mars och april 1798 skulle
nyval ega rum till nära två tredjedelar af råden. De maktegande hade små utsikter
till framgång. Men det låg fjärran från dem att finna sig i ett nederlag, och de
vidtogo erforderliga mått och steg. Öfverallt, där deras anhang befann sig i minoritet,
skulle detta uppställa en egen kandidat och förklara, att valet ej var fritt, och därför
förrätta valet för sig. På sådant sätt skulle på konstlad vag ett dubbelval uppstå,
och raden skulle sedan draga afgörandet under sin domvärjo och då naturligtvis
förklara direktoriets kandidater valda. När emellertid icke ens på detta sätt seger
vanns, genomtrumfades det beslut, att valen skulle betraktas som en frukt af en
rojalistisk sammansvärjning och därför delvis anses ogiltiga, och att det på grund däraf
skulle tillkomma direktoriet att fylla luckorna i republikansk anda. Denna nya kupp
ar hvad som kallas statsstrecket den 22 floréal (11 maj 1798). Under den allmänna
likgiltigheten behöll partiet segern tills vidare. <
Ju mer oinskränkt direktoriet sedan september 1797 styrde, dess ödesdigrare gestaltade
sig dess verksamhet; statsbrist och utgifter stegrades måttlöst. Följden häraf blef, att
lagstiftande kåren småningom åter aflägsnade sig från direktoriet, den höjde allt
kraftigare gensagor mot slöseri och korruption, och regeringen måste till sist låta några
af sina värst anskrifna skyddslingar falla. Till alla andra svårigheter kom ett nytt
uppflammande af utländska krig, till stor del föranledt af Bonapartes frånvaro i
Egypten med de basta trupperna. För att få tillgång på soldater utfärdades en lag om
utskrifning (konskription), enligt hvilken alla ogifta medborgare mellan 20 och 25 ar
skulle vara krigstjenstskyldiga, hvarje årsklass i tur och ordning, den yngsta först.
Tillsättandet af officerare tillhörde uteslutande soldaterna. Lagen var i och för sig
förträfflig, men under de rådande ohjälpliga förhållandena visade den ringa effekt.
Det första uppbådet var fastställdt till 200,000 man; efter åtta månaders
ansträngningar såg man i stället 37,000 man samlade. Öfverallt stack man sig undan eller
deserterade; Frankrikes krigiska anda tycktes vara utslocknad. Det misshandlade och
utsugna Belgien besvarade påbudet om konskriptionen med ett öppet uppror, som
skoningslöst måste krossas. Äfven i själfva Frankrike härskade förvirring öfverallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
