Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET MOT ÖSTERRIKE OCH BONAPARTES FRAMTRÄDANDE (1795 — 1797). 533
spetsen åt den uppväxande militarismen. Allt förblef vid det gamla. Bonaparte
kunde efter godtfinnande gå vidare på den väg till ära, hvarpå han slagit in.
Den segerrike generalen uppträdde från denna tid mer och mer som herre och härskare.
Han utpressade oerhörda summor i Norditalien och plundrade därvarande museer.
Direktoriets penningbehof kom honom förträffligt till pass, enär det till god del
gjorde regeringen beroende af hans nåd. Hans rykte och hans eflerlåtenhet
gentemot soldaternas excesser förvandlade den republikanska hären i viss mån till en
armé, som stod i hans enskilda tjenst och med lidelsefull tillgifvenhet slöt sig till
honom. För sent förstodo italienarne sin befriares sanna väsen; de reste sig på
skilda håll, men hvad de vunno var
blott ett hårdare tyranni. Illistigt slöt
Bonaparte med Venedig en fred, som
öppnade republikensgränserför honom.
Kriget fortgick emellertid. Under
striden mot öfvermakten blef Beaulieu
trängd uppför Adige till Roveredo.
Därpå började Bonaparte belägringen
af den starka fästningen Mantua. Den
österrikiske härförarens underhaltighet
hade nu tydligt trädt i dagen; han
ersattes därför af Wurmser, en tapper
huggvärja, som hade stridt med
utmärkelse vid Rhen men likaledes var
ålderstigen — han räknade 70 ar.
Medan denne samlade friska trupper
och Mantuas belägring fortgick, togo
Bonapartes planer en allt djärfvare
flykt. Han ville framtränga öfver
Alperna till Bayern och önskade, att
Rhenarmeen skulle skrida till angrepp,
för att en samverkan dem emellan
skulle ega rum. Men sa långt hade
man ej kommit. Österrike hade i
Tyrolen en förträfflig försvarsställning
och soldater nog för att hindra
fiendernas förening.
Napoleon visste, att Wurmser före
midten af juni ej skulle kunna
företaga något af vikt. Han begagnade
därför tiden att med en del af sina
trupper bryta in i mellersta Italien,
öfverrumpla Livorno och injaga skräck hos påfven och konungen af Neapel. Båda
slöto skyndsamt stillestånd; påfven måste betala 21 millioner francs, utlemna många
handskrifter och taflor och medgifva fransmännen att besätta de påfliga legationerna
Bologna och Ferrara samt Ancona och indrifva 13 millioner. Öfverallt roffades och
plundrades; 62 millioner skola hafva uppbringats.
Nu närmade sig emellertid på nytt afgörande händelser. I slutet af juni blef
Masséna, som intagit en framskjuten ställning, tillbakaslagen vid Rivoli af österrikarne.
Med 24,000 man marscherade Wurmser nedåt Adige, Quosdanovich med 17,000 längs
Gardasjöns västra strand. Bonapartes läge var farligt. Då fattade han efter orolig
tvekan ett djärft beslut; han upphäfde belägringen af Mantua och sammandrog sin
armé mellan de bägge fientliga härafdelningarne. I stället för att med hela sin
makt angripa honom lemnade Wurmser honom tid att först sia Quosdanovich och
sedan vända sig mot hufvudhären. Nära Castiglione (Solferino) stötte Bonaparte och
Wurmser på hvarandra; efter en häftig strid blef den senare fullständigt slagen.
Då också ett sista försök till motstånd vid Adige misslyckades, var fälttåget till ända.
Österrikarne hade under 14 dagars tid förlorat 17,000 man. I Paris firade man
Josephine Beauharnais.
Malning af Pierre Paul Prudhon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
