Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Bonaparte som »den oöfvervinnlige». Han hade dock förlorat 8,000 man, Mantua
var provianteradt, och hela hans belägringsartilleri hade gått förloradt. Då något
nytt ej kunde anskaffas, måste han öfvergå till en långvarig blockad. Emellertid
förstärkte Wurmser sin här till 41,000 man. Åter splittrade han den i två
afdelningar. Davidovich skulle försvara Tyrolen, medan hufvudstyrkan under
öfverbefäl-hafvaren själf skulle gå mot Adige. Men innan denna satte sig i rörelse, angrepo
fransmännen Davidovich, tillbakaträngde honom till Trident och slutligen till Bozen. Trots
detta marscherade Wurmser utför Brenta genom Suganadalen. Med snabb
beslutsamhet föll Bonaparte honom i ryggen och upphann honom vid Bassano. På en
timme var allt afgjordt; för Wurmser återstod intet annat an att samla spillrorna af
sin här och föra dem i säkerhet till Mantua. Besättningens styrka kom därigenom
att uppgå till 28,000 man, alldeles för mycket för den osundt belägna och
otillräckligt provianterade fästningen. Bonaparte kvarlemnade utanför den en
observationshär om 9,000 man och sköt fram sina öfriga trupper djupt in i Alpdalarne.
Alla dessa missöden förmådde ej bryta kejsar Frans’ ihärdighet. I Tyskland hade
ärkehertig Karl fullständigt besegrat fransmännen, hvarför det blef möjligt att sända
sa stora förstärkningar till Tyrolen, att arméen där steg till 60,000 man. Öfverbefälet
gafs åt Alvinczy. För tredje gången delades de österrikiska trupperna. 35,000 förde
fältherren själf genom Friaul, Davidovich förde resten genom Adigedalen.
Fransmännen fördrefvos från Rivoli och ledo vid Caldiero rent af ett svårt nederlag (12
november). Genom en djärf nattlig marsch bragte Bonaparte saken till rätta igen
och stod nu i Alvinczys flank i Arcoles sumpmarker. Hans ställning var nu
utomordentligt gynnsam. Det riktiga hade varit, om Alvinczy låtit fienden stå kvar i ro
och nedanför Verona förenat sig med Davidovich. I stället gick han anfallsvis
tillväga och invecklade sig därigenom i en ytterst hårdnackad tredagars drabbning, som
slutade med Bonapartes seger. Alvinczy måste draga sig tillbaka, och Davidovich
undkom med knapp nöd.
Ännu en fjärde gång försökte Österrike återtaga det förlorade Italien, denna gång
midt i vintern. Med 28,000 man skulle Alvinczy öfverväldiga fransmännen vid Rivoli,
Provera med 9,000 man angripa dem vid nedre Adige, medan andra
truppafdelningar skulle draga uppmärksamheten till sig på sitt håll. I början stredo
österrikarne med framgång, men snart uppfattade Bonaparte situationen, tillbakaslog vid
Rivoli Alvinczy med stor förlust, vände sig därpå åt söder och tillfångatog nära
Mantua nästan hela Proveras styrka. Därmed var det slut med fästningens
hjältemodiga motstånd. Dess befästning måste gifva sig med 315 kanoner och ofantliga
krigsförråd.
För att kröna sina framgångar sände Bonaparte en kår mot påfven och tvang
honom den 19 februari 1797 till fred i Tolentino, hvari han nödgades afstå Bologna,
Ferrara, Romagna samt Avignon och Venaissin samt betala 30 millioner francs,
de bortsläpade konstverken oberäknade. Med denna skamlösa plundring lät
generalen tills vidare vara nog; politiskt skyddade han, sa vidt görligt var, den heliga
stolen för de parisiska makthafvarnes revolutionära raseri. Redan nu tänkte han,
att påfven en gång skulle kunna blifva honom till nytta.
Den frist, som Bonaparte genom fälttåget mot påfven lemnat Österrike, begagnade
detta till att an en gång göra en ansträngning. Nya trupper uppsattes och ställdes
under ärkehertig Karls befäl. Mot honom ryckte Bonaparte med mer an 70,000
man in i Friaul. Men starkare an denna härsmakt verkade upplösningen inom
de österrikiska leden. Karl gjorde sig inga förhoppningar; öfverallt stockning och
brist, öfverallt missnöje, misstro och modlöshet. Sålunda gick det snabbt bakåt;
förgäfves sökte ärkehertigen besätta det dominerande Gol di Tarvis — på två veckor
förlorade han 20,000 man. Den 30 mars slog den segerrike Bonaparte upp sitt
högkvarter i Klagenfurt. Wien tycktes ej blott hotadt utan förloradt. I själfva verket
hade den dristige eröfraren genom sitt framträngande sa långt blifvit på ett farligt
sätt isolerad. Från rhenska sidan gjordes intet för att understödja honom, rundt
om hotade fiendeland, i hans flank reste sig tyrolarne, i hans rygg venezianerna. Då
han emellertid kom till Judenburg, var det slut med det kejserliga hofvets och den
kejserliga härens kraft. En vapenhvila ingicks, som den 18 april ledde till fredspreli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
