Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
När det nu till på köpet blef bekant, att sultanen förklarat det heliga kriget och att
hans trupper redan voro på väg för att befria landet, sa utbröt i slutet af oktober
ett våldsamt uppror i Kairo. Väl kväfdes det i blod, men spänningen* var stark och
läget farligt. Befolkningen i Nedre Egypten skummade af förbittring, Öfre Egypten
kufvades af Desaix.
Nya faror hotade. En turkisk här samlades i Syrien och en annan på Rhodos;
Egypten skulle angripas från två sidor. Men Bonaparte förekom angreppet, eröfrade
El Arisj, Gaza och Jaffa, lät nedhugga 2,000 värnlösa krigsfångar och ryckte mot
S:t Jean d’Acre (Akko). Här stötte han på ett hårdnackadt, af engelsmännen
understödt motstånd; alla stormningsförsök misslyckades. Nu närmade sig den ena
turkiska undsättningshären. Bonaparte kastade sig mot den och slog den vid Tabor;
men S:t Jean d’Acre förblef ointagligt. For att ej förblöda måste fransmännen draga sig
tillbaka till Egypten, an en gång genom öknens fasor, omsvärmade af fiender. Slöa
och känslolösa, med svåra förluster släpade de sig fram. Det var ett tåg, som kan
betraktas som förspel till det, som längre fram gick öfver Rysslands snöfält.
Ändtligen, i midten af juni,
uppnådde man Kairo; af de
13,000 man, med hvilka
Bonaparte dragit bort, förde
han blott 8,000 tillbaka,
Öfveransträngda och sjuka.
Och nu måste nya kraf
ställas på dem. Den 11
juni landade den andra
turkiska hären vid Abukir,
där den intog en stark
ställning på en smal landtunga.
Snabbt och beslutsamt
kastade sig Bonaparte öfver
den, nedsablade den,
tillfångatog den,jagade den i
hafvet. Med stolthet kunde
han i sin rapport säga : »Af
den fientliga arméen har ej
en enda man undkommit».
Han hade härmed skapat
sig en glänsande sortie, ty
han hade nu fattat beslutet
att lemna Egypten och
återvända till Europa, där
under tiden ställningen blifvit
gynnsam for honom. I
hemlighet lät han utrusta
två fregatter och undkom
genom en äfventyrlig flykt
längs den afrikanska kusten.
I Egypten har
Bonaparte fullständigt afslöjat
sitt väsen: en gränslös,
demonisk själfviskhet, som stegrade sig till öfvermanskligt mått. Han känner sig som
ett högre, af ödet utkoradt väsen, som det ar en dödssynd att sätta sig emot. Därför
står han bortom gränserna för godt och ondt, känner ingen sedlighetens lag, intet
samvete och ingen heder; men aldrig förmår hans makt omtöckna honom, aldrig
öfvergifver honom klokheten. I krigiska värf liksom på förvaltningens område
åstadkommer han utomordentliga ting, i förmåga att behärska massorna och sig själf ar
han ojämförlig, och hans mod sviktar aldrig. Men han huserar som en röfvare,
hemsöker midt i freden ett land med ett lättsinnigt krig, beter sig våldsammare och
grymmare an en österländsk despot, känner icke medlidande, icke skonsamhet, om det
sa gäller tusendens öde. Och då Egypten och haren gjort sin skyldighet gentemot
själfviskhetens titan, då hans fördel kallar honom till Frankrike, då lemnar han dem
utan betänkande i sticket. Må de gå under, blott han kommer att stiga!
Fore sin afresa uppdrog han öfverbefälet åt Kléber, den skickligaste af hans
generaler. Han efterlemnade åt honom en ytterst svår uppgift. Kassorna voro
tomma, mer an tre millioner francs hade soldaterna att fordra, bristen i budgeten
uppgick ända till elfva millioner, och ingen förhoppning fanns om förbättring af
det inre laget, ingen om undsättning utifrån. Kléber var därför glad, när han med Turkiet
kunde ingå ett aftal (den 24 januari 1800), enligt hvilket fransmännen obehindrade
skulle få lemna Egypten. Men engelsmännen satte sig däremot; Kléber grep till
vapen och slog turkarne vid Heliopolis, men den 14 juni — samma dag som slaget
vid Marengo utkämpades — föll han för en fanatisk musulmans dolk. Hans
efterföljare, general Menou, förmådde an mindre göra sig till herre öfver svårigheterna.
I mars 1801 landstego engelsmännen i bukten vid Abukir, slogo Menou, trängde
honom tillbaka till Alexandria, marscherade på Kairo och tvungo det att gifva sig.
General Jean Baptiste Kléber.
Efter ett kopparstick af Levachez.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
