Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRA KOALITIONEN (1798—1799).
541
Mordet på general Kléber.
Teckning och kopparstick af Duplessis-Bertaux.
Af dess 9,000 man starka besättning voro 4,000 sjuka. Äfven Alexandria föll med
resterna af hären. Den 2 september afslöt Menou ett fördrag, enligt hvilket han
skulle utrymma Egypten och låta sina trupper, 10,500 man, på engelska fartyg
öfverföras till hemlandet. — Ett ar tidigare hade engelsmännen intagit Malta.
Frankrike förlorade mycket genom det egyptiska äfventyret, Bonaparte vann sa
mycket mer. Det ökade hans rykte, höjde honom öfver alla medelmåttor, omgaf
honom med ett slags fantastiskt, öfverjordiskt skimmer och utpekade honom
definitivt som framtidens man. Å andra sidan ökades Frankrikes rivalitet med England
på handelns och kolonialväsendets område. Ministären Pitt började rikta sin
uppmärksamhet och sina ansträngningar på Medelhafvet och på Indien och sträfvade
efter att åvägabringa en ny koalition.
10. Den andra koalitionen (1798—1799).
Då Sieyés fick kännedom om Campo Formio-fredens villkor, utropade han: »Detta
fördrag ar ingen fred utan en signal till ett nytt krig.» De frågor, som upprörde
världen, hade förblifvit oafgjorda, och fransmännen voro icke hågade att hålla de
förpliktelser, de ingått. För Tyskland visade sig de hemliga aftalen synnerligen
olyckliga. Tillståndet här var öfvermåttan eländigt. Ej nog med småstatsväsendet;
därtill kom ock en afundsjuka mellan Österrike och Preussen, som hämmade allt, samt
efterblifvenheten i Wien och småsintheten hos statsmännen vid Spree. I november
1797 afled Fredrik Wilhelm II, efterlemnande landet åt sin son Fredrik Wilhelm III,
drottning Louises gemål. Den nye konungen var 27 ar gammal, var ärbar och
plikttrogen men utan högre begåfning i något afseende, en älskare af freden men
fylld af önskan att förstora sin stat. I Ryssland hade Katarina II dött, och Paul I
hade bestigit tronen, en illa uppfostrad, uppbrusande och våldsam själf härskare, som
saknade verkligt inre varde. Hans franskfientlighet kom till utbrott, sedan Bonapartes
flotta intagit Malta; han hade nämligen blifvit Johannitordens protektor. Fylld af raseri,
uppgaf han Rysslands traditionella politik gentemot Porten och slöt förbund med
den mot republiken. I England hade det långa, kostsamma kriget vållat en
penningkris, Irland hotade med uppror, Frankrike med landstigning. Man var ända till
leda mätt på vapenlarm. Då förbjöd direktoriet i oktober 1796 införsel af engelska
varor. Det tillfogade därmed grannen stor skada, retade kännbart dess stolthet och
gaf kriget därigenom en mer nationell prägel, an det förut haft.
Republiken fortgick emellertid alltjämt på sin eröfringsbana. Den föranstaltade
flere upplopp i Rom, och vid ett dylikt blef en fransk general dödad. Genast inryckte
franska trupper, demokraterna förklarade den romerska republiken återställd och
valde sju konsuler. Påfven fördes i fångenskap till södra Frankrike, Vatikanen och
den romerska adelns palats blefvo plundrade, penningutpressningar af alla slag egde
rum, och ett uppror bröt ut men kufvades. I byte togo fransmännen 60 miilioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
