Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsulatet.
11. Inre politik.
De myndigheter, som enligt besluten den 19 brumaire under den närmaste tiden
skulle innehafva makten, voro tre konsuler med en ministär vid sin sida, de
femhundrades råd och de gamles råd. Det hela utgjorde alltså en fortsättning på
direk-torialstyrelsen, blott att i stället för de fem direktorerna trädt tre konsuler, hvilka
liksom direktorerna voro likställda och mellan hvilka, liksom mellan direktorerna,
ordförandeskapet omväxlade. Men en grundväsentlig olikhet förefanns; direktoriet
hade folkets röst mot sig, konsulatet hade den för sig. Konsulerna kunde därför från
början vidtaga kraftiga åtgärder for att skapa lugn och ordning. De satte skräck i
jakobinerna, upphäfde
den barbariska lagen om
gisslan, aflägsnade de
odugliga ämbetsmännen
och sökte råda bot på
den fruktansvärda
finansnöden. Statskassan
var tom.Hufvudsakligen
på Bonapartes namn
ställde Parisbankirer
kontanta medel till
regeringens förfogande, i
Genua, Hamburg och
den bataviska
republiken utpressades
penningar, hvarje utbetalning
utom för arméen
underlät man sa vidt möjligt,
och man började låta
skatteuppbörden företa-
gas genom
statsämbetsmän i stället för, som
hittills varit fallet,
genom departementens
myndigheter.
Sieyés fick i uppdrag
att utarbeta förslag till
ny författning. Han var
mätt på den rena
demokratien. Hans
grundsats var: förtroende
nedifrån, makt uppifrån. I
spetsen för staten
ställde han en storvalherre
(Grand Électeur), hvars
uppgift egentligen var
att representera och for
öfrigt blott hade att utse
två konsuler, en för det
inre, en för
utrikes-angelägenheter och krig. Den lagstiftande makten splittrades mellan tre
myndigheter: en senat, framgången ur folkets val och med uppgift att förbereda
lagförslag och utnämna medlemmarne af de bägge andra korporationerna, ett tribunat,
som skulle rådslå om de lagar, senaten föreslagit, och en lagstiftande kår, som
blott hade att antaga eller förkasta förslagen. Bonaparte skall då föraktligt hafva
sagt, att en författning måste vara kort och oklar. Han lat till en början saken
hafva sin gång, men därpå grep han in med sin skarpa blick för realiteter och med
oemotståndlig auktoritet. Han genomdref, att statens högsta myndighet skulle utgöras
af tre konsuler, valda på tio ar, och af dem skulle förste konsuln vara nära nog
allsmäktig, vara innehafvare af en blott svagt beslöjad diktatur. Denna ställning ämnade
han åt sig själf. Förste konsuln skulle innehafva den verkställande makten, utnämna
och afskeda civila ämbetsmän, officerare och domare. Konsulerna skulle vara
oansvariga, men ministrarne ansvariga både uppåt och nedåt. Vidare skulle finnas
ett statsråd, h vars verkningskrets lemnades obestämd, sa att det kunde blifva —liksom
det också blef — ett verktyg för högsta maktens innehafvare. Det bestod af 40,
sedan 50, fackmän och blef en förvaltande myndighet, som omfattade cheferna för
administrationens olika hufvudgrenar och utöfvade en halft lagstiftande, halft lag-
Minnesmedalj öfver de tre konsulerna.
Originalet i K. myntkabinettet i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
