Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
slitningar och afsättningsområden utom var världsdel. Dessutom befästes dess inre
förhållanden i väsentligt afseende, då genom unionsakten det särskilda irländska
parlamentet i Dublin sammanslogs med det engelska. Allt lät mycket
förhoppningsfullt, men då satte sig konungen emot att katolikerna skulle få rösträtt. Med
anledning häraf begärde Pitt sitt afsked. Hans efterträdare blef Addington, en blid
och klok men föga betydande man. Östersjömakternas väpnade neutralitet beredde
stigande svårigheter, ty de egde tillsamman 41 linieskepp. England ville emellertid
ej finna sig i detta hot. En flotta under amiral Parker med Nelson som
underbefälhafvare sändes till Sundet. Den vände sig mot Köpenhamn, som var skyddadt
af 700 kanoner. Ett slag utkämpades på redden den 2 april. Danskarne värjde sig
tappert, men slutligen tystades deras eld af Nelsons. Då han erbjöd ett
vapenstillestånd, ingicks en öfverenskommelse, enligt hvilken Danmark utgick ur
neutralitetsförbundet. Danmark fann sig sa mycket mer beredt till eftergift, som kejsar
Paul var död.
Den ryske härskarens upphetsning hade nästan stegrats till sinnessjukdom; det
blef lifsfarligt att vara i hans närhet. En sammansvärjning ingicks vid hans hof;
natten till den 24 mars blef han mördad efter ett häftigt motstånd. Hans son
Alexander utropades till kejsare. Pauls död betydde den andra väpnade
neutralitetens upplösning. De nordeuropeiska makterna försonade sig med England, och till
och med Preussen drog sina trupper tillbaka från Hannover. Bonaparte såg i den
unge, ärelystne Alexander en medtäflare och förstod svårigheten att krossa det
engelska sjöväldet. Å andra sidan var det klart, att England till lands hade svårt att
komma åt Frankrike, och i London önskade man ifrigt att få de förstörda finanserna
ordnade. Då äfven Bonaparte behöfde lugn för att kunna genomföra sina reformer och
utrikespolitiska planer, sa voro förutsättningar för freden gifna. Men oerhörda svårigheter
stodo i vägen, särskildt i fråga om Egypten, där förste konsulns ära var med i spelet.
Ändtligen afslöts i London den l oktober preliminär fred, och därpå följde, efter
långa förhandlingar, den slutliga uppgörelsen i Amiens den 25 mars 1802. I denna
undvek England sa vidt möjligt fastlandsfrågorna, Frankrike åter frågor, som berörde
hafvet. England erhöll Ceylon och Trinidad, men återlemnade de öfriga kolonierna
och Malta. Turkiets och Portugals besittningar garanterades, Frankrike skulle
utrymma Kyrkostaten och Neapel, England åtskilliga hamnar vid Medelhafvet, som
det höll besatta. Fördraget var förmånligt för Frankrike; det kompletterades genom en
förut afslutad fred med Ryssland. Med detta hade Bonaparte enat sig om
gemensamt förfarande i den tyska skadeersättningsfrågan och angående Italien.
Förste konsuln solade sig i glansen af sin ara som fältherre, fredsstiftare och
revolutionens betvingare. Han hade förskaffat Frankrike den ställning, hvarefter det
under århundraden förgäfves sträfvat. Det var Europas förnämsta stat och omgafs
af mer eller mindre beroende vasallstater; det bestämde fastlandets öden, och
Bonaparte var århundradets hjälte. Men just därför var han ej man att nöja sig med
hvad han uppnått. Till en början gällde det att utsuga de mindre staterna inom
Frankrikes maktsfär och fängsla dem fastare vid Frankrike. På direktoriets tid
hade de fått direktorialförfattningar, nu skulle de lyckliggöras med konsulära
institutioner. Den cisalpinska republikens blefvo tillskurna efter franskt mönster. I
spetsen för staten stodo en president och en vice president, utsedda för tio ar, men
af dem hade den förre den ojämförligt största makten. Bonaparte lät utse sig själf
till president i republiken, hvars namn blef den »italienska» i st. f. den
»cisalpinska». Grefve Melzi blef vice president och var Bonapartes ställföreträdare under
dennes frånvaro. Sålunda hade republiken visserligen en författning, men makten
och rätten att tillsätta ämbeten lågo hufvudsakligen i främmande händer.
Emellertid rådde lugn, och en rad välgörande reformer kunde vidtagas. Visserligen
saknades icke heller missnöjda, särskildt på grund däraf att en fransk armé alltjämt
höll landet besatt. Mot Melzi riktades många misstankar, men han fick mot sin
vilja kvarstå i sitt ämbete, tills Napoleon i maj 1805 satte den lombardiska
järnkronan på sitt hufvud. Piemont nedsjönk genom ett påbud af den 21 april 1801
till ett franskt militärdistrikt och förenades längre fram med Frankrike. Den liguriska
republiken erhöll en senat och en doge, som voro beroende af Frankrike, och blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
