Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEJSARDÖMET. FRANKRIKES INRE UTVECKLING. 559
von Dalberg, en snillrik men viljesvag man, som Bonaparte hade utkorat till redskap
för vinnande af vidare syften.
Riksdeputationens hufvudbeslut medförde en större omhvälfning an reformationen
och westfaliska freden. Det var slut med det medeltida Tyskland, dess andliga
stater, dess riksstäder, dess riksadel och den habsburgska maktens dominerande
ställning därstädes. Hade hittills vid riksdagen i Regensburg katolikerna haft
öfverhand, sa trädde nu i deras ställe de evangeliske. Hufvudresultaten voro: Österrikes
och katolicismens försvagande, förenkling af den politiska organisationen samt ett
förstärkande af Preussen. Genom de polska förvärfven hade denna stat dragits mot
öster, men vinsten af gamla, kärntyska områden i Westfalen försköt åter dess
tyngdpunkt åt mellersta Nordtyskland. Men allt annat trädde tillbaka för en oerhörd
stegring af Frankrikes inflytande. Ödet har dock fogat sa, att dettas slutresultat
blef ett stärkande af den tysknationella utvecklingen. Bonaparte ville ondt men
skapade godt.
I Wien var förbittringen stor öfver ökandet af Frankrikes maktsfär, men man
hade ej kraft att rycka upji sig till handling utan sköt skulden på det elaka Preussen.
Annorlunda i London. Gajmla England reste sig i all sin stolthet. Under tio års
tid hade det segrat, och riu blef det af den corsicanske uppkomlingen förfördeladt
och tillbakaträngde liksom det knappast betydde någonting. Till och med hafvet
var föremål för Bonapartes planer. I Västindien sökte han återeröfra det upproriska
San Domingo, och han verkade ifrigt för kolonierna i öfrigt. På Madagaskar skulle
nybyggen anläggas, det franska Missisippiområdet exploateras, till och med Egypten
betraktade han icke som förloradt. För att kunna förverkliga sina planer ökade
han krigs- och handelsflottorna och höjde marinbudgeten med flere millioner.
Och detta inträffade samtidigt med en ny uppblomstring af den franska industrien och
en oerhördt snabb ökning af franska varors afsättning på kontinenten. England
hade vid afslutandet af freden i Amiens hoppats på fördelar, särskildt på ett
handelsfördrag med Frankrike. I stället förlorade det i freden hvad det vunnit under kriget,
till och med Hannover tycktes hotadt. Bitterheten växte synbart, den fientliga
stämningen tog sig uttryck i pressen och underblåstes af invandrade emigranter.
Förgäfves fordrade Bonaparte deras utlemnande, förgäfves återställandet af Malta; England
svarade på hans klagomål med klagomål å sin sida. I båda landen blef
tidning-arneston allt fientligare; Bonaparte förklarade, att han hade en half million soldater
i beredskap for krig med England, och gaf befallningar, som tydde på afsikten att
göra en landstigning på Britiska kusten. Äfven England började rustningar; det
öfverlemnade den 26 april sitt ultimatum, och då förste konsuln gaf ett afböjande
svar, förklarade det krig d^n 16 maj 1803. Den starka upphetsningen hade sopat bort
t ministären Addington och åter ställt Pitt, krigstankens målsman, i spetsen för regeringen.
Det gällde nu en strid på lif och död. Tretton ar skulle den räcka och skaka
hela Europa, till dess den mäktige vid Seine vid försöket att realisera sina måttlösa
planer skulle drabbas af eri bråd undergång.
Kejsardömet
13. Frankrikes inre utveckling.
Sedan den romerska kejsartiden har i Europa ingen härskare samlat en sådan
makt i sin hand som den corsicanske tyrannen. Vida öfver hans lands gränser
åtlyddes hans vilja, och den franska staten uppbars af en sträng, om sin kraft
medveten regering. I Frankrike såg imperatorn blott ett medel for tillfredsställande af
sin eröfringslust.
Napoleon hade sitt hufvudsakliga stod i sin här, och åt denna egnade han därför
också synnerlig omsorg, liksom han skänkte den lejonparten af de fördelar, segern
gaf. Åt soldater, underofficerare och officerare utbetalade han jättelika summor,
marskalkarna erhöllo titlar, värdigheter och förläningar. Vid ordensutnämningar blef
haren ojämförligt mest ihågkommet!; till dess ära reste sig kolonner,
trjumf-bågar och praktbyggnader. Kejsaren själf bar för det mesta uniform, hans uppträ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
