Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
1810—11 måste massor af arbetare afskedas. För att sysselsätta dem anordnade
kejsaren allehanda nödhjälpsarbeten: kanal-, bro- och gatuanläggningar, till och med
kontanta penningar lemnade han för att sålunda omedelbart komma till hjälp. Han
fruktade den minsta oro bland arbetarne mer an en förlorad drabbning, ty ur deras led
rekryterades hans soldater till största delen, och deras ekonomiska ställning var en
gradmätare på nödvändigheten och riktigheten af hans regeringssätt.
Fattigdom stod ej väl tillsamman med det napoleonska systemet. Kejsaren sökte
därför utrota den, och han kom sa långt, att tiggeri på gatorna kunde förbjudas.
Liksom mot tiggare gick han hårdhändt till väga mot judarne. Sådana hade i
massor invandrat från andra sidan af Rhen och utsögo landtbefolkningen. Han
inkallade en församling af judiska andlige och notabler och till sist en talrik
representation för den judiska befolkningen, och denna förklarade ocker vara straff vardt och
syndigt. Dessutom lät han utfärda en mot judarne riktad undantagslag, som
innehöll stränga bestämmelser.
Mycket stor omsorg egnade Napoleon åt undervisningsväsendet. Efter att hafva vidtagit
hvarjehanda speciella anordningar kom han på den tanken att upprätta en
centralinstitution, som efter de gamla jesuitskolornas mönster skulle meddela en undervisning,
som gick i en bestämd riktning — här naturligtvis i det napoleonska kejsardömets.
Blott /en anda skulle härska. Den 10 maj 1806 medgåfvo kamrarne inrättandet af
ett »kejserligt universitet» för hela Frankrike. I spetsen för detta stod en af
statschefen utnämnd stormästare och vid hans sida ett universitetsråd. Detta anställde
ämbetsmännen och öfvade en kontroll, som faktiskt sträckte sig öfver hela lärarekåren,
ty ingen fick öppna en skola eller meddela offentlig undervisning, som ej var
promoverad vid en universitetsfakultet. För öfverskådlighetens skull var universitetet, d. v. s.
hela undervisningsväsendet, deladt i undervisningsprovinser, s. k. akademier, hvardera
med rektor och akademiråd, hvilka ledde och öfvervakade de skolor, som tillhörde
deras område. Regeringen höll det hela sa fast i sin hand, att till och med
stormästarens beslut underställdes statsrådets pröfning. I katekesen, som hvarje barn måste lära
utantill, var kejsaren framställd som Guds jordiska afbild, som man var pliktig
kärlek, lydnad, krigstjenst och skatter. Naturligtvis passade enskilda skolor icke i
stycke med det hela, hvarför Napoleon från 1811 sökte skjuta undan dem, men
framgången häraf blef sa ringa, att till sist vid sidan af 36 statslyceer med 9,000
lärjungar stodo icke mindre an 368 kommunala primärskolor med 28,000 och 1,255
enskilda skolor med 40,000 lärjungar.
Den andliga odlingens högsta bärare och inbegrepp var »Institutet», grundadt
1795. Det omfattade tre »klasser», en fysisk-matematisk, en för moraliska och
politiska vetenskaper och en för litteratur och sköna konster. Af dessa blef den
andra såsom alltför frisinnad ar 1803 afskaffad, men i stället upprättades nya, och
klasserna representerade sedan fysik och matematik, franska språket, forntidens
historia samt litteratur och sköna konster.
För uppfostringsväsendet i det hela gällde följande regler. o De lägre klasserna
och kvinnorna skulle hållas i sa stor okunnighet som möjligt. Åt medelklassen och
de öfre samhällslagren skulle nog en högre bildning meddelas, men den skulle mest
bestå i en samling kunskaper, företrädesvis i de exakta ämnena; de skulle ej få gifva
anledning till eget, kanske obekvämt, tänkande. Meningsyttringar skulle ju ändå
kunna framträda; för deras öfvervakande inrättades därför 1800 två
censorsmyndigheter, en inom inrikesministeriet för teatern och en inom polisministeriet för pressen.
Dessa bägge myndigheter voro i oafbrutet arbete och utöfvade det vidsträcktaste
förmynderskap. Hvarje teaterstycke måste, innan det uppfördes, inlemnas till censuren.
Napoleon ville ej tillåta, att historiska dramer finge behandla Henrik IV:s och senare
tider, och till och med Gorneilles och Racines verk blefvo omarbetade eller stympade.
An skarpare kontroll var bokhandeln underkastad och allra skarpast tidningarne. I
Paris fingo sedan 1810 blott fyra och i hvarje annat departement blott en tidning
utkomma. Den officiella »Monitören» fick sina politiska artiklar från
utrikesdepartementet; och dessa fingo de öfriga tidningarne aflrycka eller i utdrag meddela. Inga
ogynnsamma omdömen om kejsaren och hans verksamhet fingo förekomma, blott
pris och smicker. Men då det trots allt icke gick efter önskan, blef 1811 hela tid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
