- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
568

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

568 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.

damer rörde sig. Allt smälte där ihop till ett och skänkte en stark, verkningsfull
samklang, allt var där empire, till och med kejsarens klassiskt skurna ansikte.

Den konst, som stod högst under kejsartiden, var måleriet. De äldre konstnärerna
utmärkte sig alla för en måttfull idealism, de yngre för en utpräglad klassicism. Den
ojämförligt mest framstående bland de förstnämnde var Louis David (1748—1825),
en man af betydande förmåga, omfattande ideer och hög bildning, alltigenom en
konstnär i stor stil, en måleriets Corneille. Men trots det lif och den lidelse,
hvarmed han sökte måla, vidlåder alltid hans verk något kallt, ihåligt patetiskt. Af de
yngre målarne af klassisk riktning må nämnas Isabey, Girodet, Guérin, Gérard.
Som kejsarens älsklingsmålare gällde Gros (född 1771), en realist och kolorist. Ännu
yngre voro Ingres och Horace Vernet. Romantiken representeras af en mycket ung
konstnär, Géricault (född 1791). Sålunda nådde klassicismen sin höjdpunkt i
måleriet; dock började
romantiken härska i
litteraturen och intränga
i måleriet.

Äfven musiken
uppvisade betydande
krafter. Ehuru
kejsaren föredrog en
Spon-tinis, en Cherubinis
italienska musik, sa
stodo fransmännen
med Méhul, Le Sueur
och Berton icke
tillbaka. Den sprudlande
lifslust, som ar
utmärkande för detta
folk, tog sin tillflykt
till den politiskt
ofarliga komiska operan,
där den fick
representanter i Boieldieu,
De-iayrac, Gaveaux och
Nicolo, och till den
akt-franska visan, hvars

mästare längre fram
Béranger och den
oändligt behagfulle
Desaugiers blefvo.

Napoleon själf stod
efter slaget vid
Austerlitz på höjden af
makt. Efter sin
hemkomst skapade han
kejsardömets bagge
viktigaste inrättningar
i Frankrike, den nya
adeln och
universitetet. Därpå kallades han
österut genom det
preussiska kriget och
slöt freden i Tilsit 1807.
Hela världen drömde
om ro och fred.
Kejsarens födelsedag, den
15 augusti, artade sig
till en nationalfest.
Men redan i början af
vintern begaf han sig
till Italien och på sommaren 1808 till Bayonne för att ordna de spanska
angelägenheterna. Under denna hans frånvaro framställde en gammal jakobin, Eve Demaillot,
i senaten förslag om Napoleons afsättning och republikens återinförande. Hur vidt
de sammansvurnes krets sträckte sig ar ej klart; i hvarje fall blef saken upptäckt men
som ofarlig nedtystad.

Snart gjorde sig följderna af händelserna i Spanien märkbara. Deras intryck var
sa mycket starkare, som ingen hade tänkt sig något ditåt. Två
årsklasser,värnpliktige måste i förtid inkallas i tjenst. På visst sätt var det för att åstadkomma ett
intryck i motsatt riktning, som kejsaren skyndade till Erfurt; han ville där sola
sig i glansen af sin ställning af öfverherre öfver Europas fastland. Men faktiskt
hade han öfverskridit sin lyckas höjdpunkt; i Spanien hade den makt växt upp mot
honom, för hvilken han skulle duka under — nationalkänslan. Det var, som om
uppkomlingen skulle ana det själf. Oro och behof af feberaktig verksamhet hade
gripit honom. Vid Wagram var det mera egensinne an fältherrekonst, som besjälade
honom. Under sådana förhållanden gjorde Fouché honom stora tjenster; han bragte alla
rojalistiska anslag på skam, uppbådade nationalgarden till skydd mot möjliga företag
från Englands sida och gjorde sig på detta sätt till förste man näst kejsaren. Hvem vet,
hvad som kunnat inträffa, om den unge Staps’ mordförsök i Schönbrunn hade lyckats?
När Napoleon i oktober 1809 återvände till Fontainebleau, var Fouchés ställning
tubbad och kejsarinnan Josephines öde besegladt. Imperatorn ville hafva en tron-

Marie Louise, fransmännens kejsarinna.
Malning af F. P. Gérard.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0590.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free