Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
hon höll de preussiska statsmännen i ovisshet, voro kejsarens harar redan på vag.
Preussiska truppers inmarsch i Sachsen hade betecknats som krigsanledning. Och
sådana hade redan öfverskridit gränsen för att förena sig med grannens, och tsaren
försäkrade, att hans trupper städse voro beredda att skynda preussarne till hjälp.
Preussen var ingalunda fienden vuxet. Denne kunde uppställa öfverlägsna härar,
bestående af de tänkbarast bästa soldater, anförda af krigsvana marskalkar och tidens
snillrikaste fältherre. Strategiskt sedt var man inklämd, utsatt för ett dubbelangrepp
från Bamberg och Rhentrakten. Fransmännen kunde därigenom tidigare vara i Berlin
an preussarne. Under sådana förhållanden hade, militäriskt sedt, det riktigaste varit
att draga sig tillbaka, tills man förenat sig med ryssarne. Men folkets förbittring
liksom härskarens Hohenzoller-stolthet fördrog ej detta. Man beslöt sig alltså för ett
anfallskrig och handlade sålunda som österrikarne året förut. Följden var, att
fälttåget gick på liknande sätt, blott — omständigheterna likmätigt — mycket olyckligare
för Preussen.
Den preussiska regeringen räknade på 250,000 soldater, men blott 217,000 man
och 500 kanoner kunde uppbringas. Den egentliga ledningen hade hertigen af
Braunschweig, men som konungen var vid arméen, tillhörde öfverbefälet honom. Man
fick alltså bevittna samma dubbelhet i befäl, som på sin tid i kriget mot revolutionen
ledt till sa ödesdigra följder. Och faran — stor i sig själf — blef större på grund
af personernas karaktär. Fredrik Wilhelm III förstod ingenting af kriget och
misstrodde därför sig själf, sina generaler och hären, medan Braunschweig redan tidigare
visat sig utan beslutsamhet och nu var öfver 70 ar gammal. An mer ökades
förvirringen inom den högsta ledningen därigenom, att anföraren för den mindre arméen
af de två, i hvilka fälthären var indelad, den obetydlige furst Hohenlohe af sin
ärelystne generalstabschef Massenbach förmåddes att öfverskrida sina befogenheter.
Sålunda var det själfklart, att slitningar, fel och oordningar skulle förekomma. Till
det yttre föreföll haren alltjämt vara Fredrik den Stores, men dennes anda var borta.
Soldaterna voro starka, tappra, väl dresserade bondpojkar. Officerarne utgjordes af
den preussiska adelns blomma, hvars kåranda fyllde äfven deras borgerliga kamrater.
Men de voro för gamla i tjensten, och afund och hofgunst ställde blott alltför ofta
duglighet och förtjenst i skuggan. Statens fattigdom tvang till öfverdrifven sparsamhet,
och den nya tidens krigföring hade gått Preussen spårlöst förbi. Man behöll
linie-taktiken och väntade underbara verkningar af »echelonanfalb och kom ej öfver
paraddrillen och exercisplatsen. Man ser alltså, att Preussen egentligen alls icke
var i stånd att föra krig mot Napoleon och att konungens betänkligheter voro lika
berättigade som kejsarens segervisshet. Fredrik Wilhelm hade blott bort draga den
slutsatsen, att han under de gifna förhållandena öfver hufvud borde undvika ett
afgörande med vapen.
Preussiska härens uppmarsch försiggick i slutet af september i Thuringen mellan
Werra och Mulde. Braunschweig anförde hufvudhären, Hohenlohe den vänstra
flygel-arméen och general von Ruchel en flygelkår på högra sidan. I början tänkte man
att göra en djärf offensiv mot den »stora arméen», innan dess olika afdelningar förenat
sig i Sydtyskland, men en sådan kom icke till stånd, och man såg sig hänvisad till
defensiv. De mest olika åsikter sökte göra sig gällande, och ur deras strid
framgick beslutet om koncentrering mellan Eisenach och Jena, hvarest Saales stränder
och däromkring liggande högslätter erbjödo förträffliga ställningar. »
Medan Fredrik Wilhelm ännu väntade svar på sitt ultimatum, anryckte redan
fransmännen med 167,000 man och 280 kanoner. Napoleon afsåg en marsch rakt
på Berlin, alltså en stöt mot fiendens hjärta; han hoppades därigenom tränga dess
hufvudstyrka västerut och sålunda afskära den från dess naturliga återtågslinie.
Preussarne började nu sätta sig i rörelse för att på högra Saalestranden ställa sig i
hans väg. En rad smärre strider utkämpades nu. Vid Saalfeld stupade den tappre
men lättsinnige prins Louis Ferdinand for fientliga ryttares sablar. Detta var den
sorgliga inledningen till det, som följde. Det tycktes redan vara för sent att göra en
uppmarsch på andra sidan Saale. Hohenlohe sammandrog därför sina trupper vid
Jena, de bägge andra armeerna förenade sig vid Weimar. I stället för att beslutsamt
inlåta sig på den afgörande drabbning, som oundvikligt närmade sig, befallde högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
