- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
596

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

596 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
motsvaras af en förordning angående byarne,men på grund af adelns tryckande öfvermakt
och de många olikheter, som rådde med afseende på böndernas förhållanden, kunde blott
en början härtill göras. Detta skedde genom förordningen af den 9 oktober 1807,
som upphäfde böndernas »arfunderdånighet» utan att åsidosätta godsherrarnes anspråk
och behof. Lagstiftarens afsikt var att i stället för den föråldrade ståndsindelningen
sätta samhällsklasserna, medborgarne, men detta lyckades blott långsamt och till
viss grad samt allra minst hvad adeln beträffar, hvilken ville bevara sa mycket af det
gamla som möjligt. Den närmaste följden blef rent af den, att adeln blef ekonomiskt
starkare, medan det fria bondeståndet gick tillbaka i antal. Hardenberg främjade
denna utveckling. Han afskaffade arrendena och öfverlät med full eganderätt åt de
hittillsvarande arrendatorerna en del af den jord, som de hittills brukat, men de nya
egarne blefvo sa fattiga, att de i allmänhet saknade förmåga att reda sig; de saknade
också motståndskraft gentemot adeln, som frånköpte dem deras jord, hvarefter de
nedsjönko till daglönare och arrendatorer på tid. Härigenom kunde å andra sidan
godsherren, hvars ställning förbättrats, drifva ett intensivare jordbruk.
Med nedrifvandet af skråväsendets skrankor och införandet af näringsfrihet
trädde den upplysta despotismen tillbaka för den individuella företagsamheten.
Detta medförde många fördelar men ock många olägenheter. Viktigast var, att
landtbefolkningens ekonomiska beroende af städerna mer och mer upphörde. I
Ost-och Westpreussen infördes i stället för det gammalpreussiska skatteväsendet en
inkomstskatt; men det nya systemet kunde ej länge tillämpas.
Som slutmål hade Stein tänkt sig en representation för hela folket genom en
riksdag; sa skulle regering och folk enas till gemensamt arbete. Den skulle bestå
af öfver- och underhus och till en början vara utrustad med begränsade rättigheter
för att verka dess mer uppfostrande. Den storartade planen föll med sin
upphofsman. Hardenberg upptog den sedan men gaf den en byråkratisk färg; han inkallade
1811 en notabelförsamling, utnämnd af regeringen. Under åren 1812—1815 var
en »interimistisk landsrepresentation» samlad. Den skulle hufvudsakligen vara
rådgifvande och bestod af medlemmar af de tre stånden, af hvilka adeln hade det
ojämförligt största inflytandet. Denna förvanskning af den ursprungliga ideen var sa
mycket mer att beklaga, som borgerskapet började vakna till politiskt lif och önskade
låta sina andliga krafter tagas i anspråk för statens bästa. Det fann en förkämpe
i chefen för kultusministeriet, Wilhelm von Humboldt, som var en snillrik målsman
för personlighetsprincipen men klart insåg, att den enskilde först genom att lefva
för det hela kan nå sin högsta utveckling. För att gifva stadigt fäste åt denna idé
upprättade man enligt Humboldts plan universitetet i Berlin 1810 och utförde
därmed en djärf handling af genomgripande betydelse. Medan staten förtviflar om sitt
bestånd och ar fattig som en tiggare, grundas en rent ideell anstalt, hvilken skall
vårda den vetenskapliga bildningen och kärleken till fosterlandet. Tysklands främsta
krafter kallades till universitetet: Niebuhr, Savigny, Fichte och Schleiermacher.
Vid sidan af borgerliga reformer gingo dylika på härväsendets område. Den
gamla preussiska arméen hade lidit skeppsbrott; en ny måste träda i dess ställe,
och för en sådan erbjöd det segerrika Frankrike en beaktansvärd förebild. Hittills
hade hären varit ett stånd, främmande för och afskildt från folket, en stor maskin
i konungens hand; nu skulle den växa upp ur folket och sålunda åter utgöra en del
däraf. Här och krigföring skulle liksom symbolisera nationens uppvaknande, folkets
krigiska styrka. Knappt var freden i Tilsit undertecknad, förrän konungen tillsatte
en »militärreorganisationskommission» under ordförandeskap af generalmajor von
Scharnhorst. Scharnhorst var en bondeson från Hannover, egde vidsträckta teoretiska
och praktiska insikter i krigskonsten, hade en lidelsefull själ full af eld, dämpad af
själfbehärskning, var fylld af djup känsla och förnäm, högtflygande dådkraft, men
på samma gång betänksam och fast. Han blef den egentlige skaparen af
arméreformen liksom Stein af statsförvaltningsreformen. Under inre strid kom han till
insikt om den gamla härens allvarsamma brister, utan att han därför underskattade
dess goda sidor; därför kunde hän fördomsfritt utvälja det bästa för att kunna nå
framtill slutmålet — möjligheten, kanske vissheten om seger. Han ville förvandla solda-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0618.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free