Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Några vände sig till det religiösa måleriet; bland dem var Friedrich Overbeck. Efter
sin ankomst till Rom 1811 höjde sig öfver dem alla Peter Cornelius, som i Durers
stil komponerade teckningar till Goethes Faust, Nibelungenlied och Shakespeare.
Hans konst var icke sällan oskön men verkade genom kraft och tragisk storhet.
I spetsen för de skulptörer, som bröto med traditionen, står schwabaren Dannecker
(1758 — 1841). Han var lärjunge till Canova och utmärkte sig för behag, känsligt
natursinne och frihet i utförandet. En kraftigare, rikare natur var Schadow i Berlin
(1764—1850), hvars gestalter andas sanning och karaktär, skönhet och tankedjup.
Han ar skaparen till den kolossala segergudinnan med fyrspannet på Brandenburger
Tor. Hans lärjunge och efterföljare var Rauch, som grundade sitt rykte genom
drottning Louises minnesvård i mausoleet i Charlottenburg. Han framställde den
tidigt hädangångna huldt förklarad; det tekniska utförandet ar beundransvärdt. Äfven
Berlinkonstnärerna Friedrich Tieck och Drake förtjena omnämnas.
Af alla konster var arkitekturen deri sämst ställda; bristen på medel hindrade
dess blomstring. Blott det rika stiftet S:t Blasien i Schwarzwald kunde i sin kyrka
— uppförd 1783 — låta uppstå ett betydande verk i klassisk stil. Samma
konstriktning visar Brandenburger Tor i Berlin, ett slags efterbildning af Athens propyleer.
Den egentlige skaparen af den nya stilen var Schinkel, som sträfvade efter att nå
den antika formskönhetens rena adel; men fore befrielsekrigen hade det fattiga Preussen
ej mycket att bjuda honom.
Äfven vetenskapen hade nu sin klassiska tid. Den inleddes af Winckelmann och
Friedrich August Wolff. Den förre verkade banbrytande genom hvad han gjort för
den antika konstens återupplifvande, den senare har grundat den klassiska
fornkunskapen. Med öfverlägsen lärdom behärskade Wolff de grekiska och romerska
skriftställarne, hvilka han med kritisk uppfattning och hänsynslös sanningskärlek
genomforskade. Hans 1795 utgifna Prolegomena till Homeros’ Iliad väckte stort
uppseende. Grekiskans studium, icke — som förr — latinets, ställde han som
gymnasiernas huvuduppgift. Wolff var uteslutande filolog, men tidsandan kräfde historia,
och hon var stark nog att lägga grund till den moderna historieskrifningen. Denna
hade sin förutsättning i historisk kritik, utbildning af historiskt sinne. Medan den
äldre skolan icke alltid haft en riktig uppfattning af tidigare skeden och gärna betraktat
dem genom moderna glasögon, ville den nya skolan lära känna händelserna genom dem
själfva, genom äkta källforskning, och sålunda få en riktig uppfattning däraf,
sedermera fördomsfritt framställa hvad som fördomsfritt utforskats och skarpsinnigt
uppvisa sambandet mellan företeelserna och deras verkningar. Den nya riktningen
knyter sig till namnen Niebuhr, Savigny och Eichhorn. Men den hade haft
förelöpare. Den förste, som röjde upp bland de falska och schablonmässiga meningarne
om tysk äldre historia, var Justus Möser. I historien om sin hemort Osnabruck
åstadkom han 1768 ett verk, som i sin helhet hvilade på källmaterial och som gjorde
till hufvudsak för framställningen medborgaren och den politiska utvecklingen. Det
för Möser afgörande ar »verksamheten». Han fann efterföljare, som gjorde Tysklands
medeltid till föremål för ifrigt studium, men alla öfverträffa des af Johannes von
Muller, som för sin samtid gällde som den främste bland historieskrifvare. I hans
schweiziska historia (1780) har man för första gången en utförlig och åskådlig bild
af medeltida lif, effektfull och rik på nya synpunkter, skildrad med fördomsfrihet,
stor lärdom och betydande framställningskonst. Någon gång förefaller visserligen
hans stil sökt, beroende på efterbildning af Tacitus. Mullers allmänna historia i
24 böcker utkom först efter hans död 1809. I den visade sig författaren som en
född universalhistoriker, fördomsfri, mångsidig, känslig, gripande. Det var, som om
han öppnade blicken för en nyupptäckt värld. Skarp kritik var emellertid icke Mullers
starka sida; hans framställning har ofta snarare sitt ursprung ur liflig intuition an
ur forskning i de bästa källor.
Hvad som här fattades fylldes af Niebuhr, den egentlige reformatorn af historisk
framställning. Vid Berlins universitet höll han föreläsningar, hvilka bildade grundvalen
till hans ar 1811 utgifna berömda Römische Geschichte, och inledde därmed den
historiska riktning, som ar utmärkande för adertonhundratalet. Niebuhr förenade filologens,
juristens, den statsrättslärdes och statsmannens kunskaper med den djupsinnigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
