Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖKRIGET OCH KONTINENTALSYSTEMET (1806 —1815). 607
Nöden dref människorna till själfpröfning och stegrade deras gudsförtröstan utan att
de anslöto sig till någon egentlig bekännelse. Den mest framträdande målsmannen
för denna riktning var Schleiermacher, präst och professor i Berlin. Han lärde, att
religionens grundval vore sann fromhet i umgänge med Gud. Inre frihet vore
förutsättning för tron. Icke blott kyrkan utan ock staten var för honom ett skönt
konstverk, en helig anordning i Guds hushållning. Klart insåg han, att det snart förestod
en väldig kamp mot Napoleons världsmakt, i hvilken det gällde de högsta värden,
en kamp, som skulle afgöras icke af lejda härar utan af folken, ledda af sina
konungar. Städse fylld af glad förhoppning, betraktades han i början med förvåning,
men inom få ar åstadkom han en förändring inom Berlins sällskapskretsar och stämde
dem till offervillig andakt. Andra män understödde hans sträfvanden. Novalis ansåg,
att tyskarne skulle tack vare deras högre kultur nå en stor öfvervikt öfver andra
folk, och djärft påstod A. W. Schlegel: »tyskarne skola nu som förr blifva Europas
räddning». Trots den djupa politiska förnedringen började man på den andliga
odlingens område känna sig som ett herrefolk, som måste och skulle tillkämpa sig sin
plats i Solen.
Detta var just hvad som var sanning.
19. Sjökriget och kontinentalsystemet (1806—1815).
Efter slaget vid Abukir var den engelska flottans öfverlägsenhet öfver den franska
stillatigande erkänd, och med dagen vid Trafalgar upphörde sjökriget i stor stil, om
an den förbittrade fiendskapen fortfor ännu i tio ar. Denna yttrade sig nu
hufvudsakligen i smärre företag och i kontinentalsystemet.
Den franska flottan befann sig synbarligen i förfall. Det fattades sjöfolk och
officerare, duglighet, öfning och mod. Man kunde därför ej vinna några nämnvärda
framgångar, endast mer eller mindre lyckliga enskilda bragder voro möjliga. Sålunda
undkommo 1805 elfva linieskepp från Brest, men de gingo under vid San Domingo
och New Foundland. Den 4 januari 1808 lemnade amiral Allemand Rocheforts hamn,
uppnådde Toulon och öfverförde en styrka till Korfu. Under april 1809 låg han
med tio linieskepp på redden vid ön Aix nära Odéron men anfölls af engelsmännen,
ochjians eskader blef till stor del tillintetgjord. Äfven andra smärre strider utkämpades.
Ar 1809 var den britiska marinen starkare an någonsin. Den räknade då 684
sjögående krigsfartyg, däribland 113 linieskepp, och en besättning af 130,000 man.
En sådan kraftutveckling gjorde det möjligt att spärra alla fientliga krigshamnar, att
besätta alla viktiga platser och med öfvermakt angripa hvarje eskader, som ville
bryta sig ut. Omkring 100 linieskepp underhöllos sedan till krigets slut. Inom den
engelska marinen voro officerare, manskap, utrustning och förråd, ja, hela andan
öfver allt beröm.
Dessa gynnsamma omständigheter begagnade sig briterna af för att utvidga sitt
kolonialvälde; en fördel var, att de spanska kolonierna höllo fast vid det bourbonska
huset och slöto sig till England. På San Domingo utbröt ett uppror mot fransmännen,
hvilket ledde till öns förlust. Cayenne eröfrades, Martinique, Guadeloupe och de
franskholländska Antillerna måste öfverlemna sig åt engelsmännen. Dessa bemäktigade
sig också den blomstrande ön Isle de France (Mauritius) och Bourbon (Réunion) i
Indiska hafvet. Af de Jiolländska kolonierna gingo Molukkerna, Banda-öarne och
själfva Java förlorade. Å andra sidan kom ej Napoleons plan att understödja
mahrat-terna mot engelsmännen till utförande liksom ej heller den ännu mer omfattande af
1808, som gick ut på att i förening med kejsar Alexander eröfra Indien.
Engelsmännen voro och förblefvo där herrar till lands och öfverallt härskare på hafven.
Sa mycket det blef honom möjligt, egnade Napoleon sin uppmärksamhet åt
kolonierna. Han sökte införa god förvaltning och sände dit förråd och förstärkningar.
Med beundransvärd uthållighet sörjde han ock för marinen; genom batterier tryggade
^han hämnarne, och Cherbourgs liksom Antwerpens utvidgade han på ett storartadt
’satt. Till och med byggandet af krigsfartyg bedref han sa outtröttligt, att Frankrike vid
hans fall åter hade 68 linieskepp och hans bundsförvanter öfver 30. Vidt blickande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
