Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Slagets verkan öfver hela Europa var oerhörd. För första gången hade den
oöfver-vinnelige måst vika, det största tycktes möjligt. Tyrolarne hade gjort uppror, i
Nordtyskland uppstodo rörelser, och krigspartiet i Preussen ifrade för anslutning till
Österrike. Men på intet håll inträffade något afgörande; framtiden berodde nu
liksom före slaget på hufvudarmeerna, hvilka å ömse håll efter bästa förmåga ökade
sin styrka. Karl räknade framför allt på sin broder Johan. Men denne invecklade
sig i fruktlösa strider, ryckte i en båge mot Pressburg och profvade förgäfves
vapenlyckan vid Raab. Hans här smälte samman till 13,000 man, och tiden gick.
Karl uppfordrade honom ifrigt att skynda till honom med resten af sina trupper.
Afgörandet nalkades. Napoleon hade bragt upp sin här till 165,000 man, medan
ärkehertigen blott mönstrade 135,000 krigare. Efter sorgfälliga förberedelser började
fransmännen och Rhenförbundstrupperna natten mellan den 4 och 5 juli ånyo öfvergå
Donau, och omedelbart uppblossade åter en fruktansvärd drabbning. Första dagens
strid liksom den följande nattens blef oafgjord. Dagen därpå tycktes österrikarnes
tapperhet krönas med
framgång; om Johan nu infann
sig, var segern tämligen
säker. Men genom
stridens böljegång åt olika
sidor förlängdes fronten
och försvagades i centern.
Och just denna ville
Napoleon spränga. Gentemot
den sammandrog han 100
kanoner, och under skydd
af dem ryckte 36,000 man
framåt. En fasansfull kamp
uppstod, fransmännen
vunno blott obetydligt mark;
då föll afgörandet på
österrikarnes vänstra flygel, som
slutligen ej längre kunde
hålla stånd mot Davout.
Karl måste afbryta striden
efter att hafva förlorat
24.000 man. Johan hade
uteblifvit.
Dagen vid Wagram blef
i militäriskt hänseende
icke afgörande, ty ännu var
den österrikiska hären
samlad och kunde draga
till sig förstärkningar. Men
det var slut med
själflor-troendet, framför allt i
Karls högkvarter, och sa
följde den 12 juli
vapenstillestånd i Znaim — mot
kejsarensoch Stadions vilja.
1809 års fälttåg tillhör
det mest betydande, som
Österrikes krigshistoria har
att uppvisa. Det åtföljdes af händelser i norr och söder. Ärkehertig Ferdinand besatte
Warschau men blef sedan ansatt af polackar och ryssar och måste vika från
ställning till ställning. Gynnsammare utföllo striderna i Tyrolen. Detta bergland, vid
denna tid ganska otillgängligt, hade 1805 kommit till Bayern. Tyrolarne höllo
ihärdigt fast vid Habsburg och hatade sin nye härskare. De kände sig illa berörda af
regeringens reformer, och snart förband sig den nationella oviljan med motstånd
från kyrkans sida; bayersk och kättersk blefvo likvärdiga begrepp. Slutligen var man
beredd att våga lif och gods för själens salighet, som stod i fara. Många trådar
ledde till Wien. En af de invigde var Andreas Höfer, en värdshusvärd i Passeiertal,
Han var en allmänt känd person, en storväxt man med kraftigt, svart skägg, tapper
och gudfruktig, en bonde bland bönder. Då kriget med Napoleon utbröt, ryckte
general Chasteler in i Pusterdalen. Höfer, Joseph Speckbacher och andra manade till
strid. Stormklockorna ljödo, Vårdkasar flammade, väpnade män strömmade
tillsamman, och på fyra dagar jagades bayrarne ur norra Tyrolen. Från slottet i
Innsbruck fladdrade åter Österrikes fana. Väl hemtade sig bayrarne snart och besatte
åter hufvudstaden den 22 maj, men på berget Isel blefvo de besegrade af bönderna
under Hofers ledning, och an en gång fördrefvos de. Då kom underrättelse om
olyckan vid Wagram och vapentillståndet, enligt hvilket Tyrolen återställdes till Bayern.
Starka truppafdelningar ryckte in i landet, intogo Innsbruck och föröfvade råa
våldsgärningar. För tredje gången uppflammade tyrolarnes raseri. Höfer kallade
landstormen till vapen, nedslog allt motstånd, segrade an en gång på berget Isel, intog
hufvudstaden och upprättade en patriarkalisk regering. Napoleon var ursinnig öfver
böndernas fräckhet. Från tre sidor sände han stora armeer in i dalarne; fram och
Andreas Höfer.
Malning af Stecker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
