Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET I SPANIEN (1808—1814).
619
jorerna besjälades af visade åter Saragossa, som Palafox försvarade och Lannes
belägrade. Efter fruktansvärda ansträngningar genombröto fransmännen ändtligen den
29° januari 1809 de yttre vallarne, men motståndet växte från hus till hus. Först
efter fjorton dagars strider hade fransmännen tagit ett fåtal gator, och hvem vet,
hvad som kunnat ske, om ej hunger och sjukdom brutit försvararnes kraft. Då
staden den 20 februari gaf sig,’ hade mer an 50,000 spanjorer omkommit. Det var
klart, att sådana människor aldrig kunde blifva lydiga undersåtar. Samma
lidelsefulla motstånd mötte i Katalonien Gouvion-S:t Cyr, som efter tre hårda strider
förenade sig med Duhesme och belägrade det fasta Gerona. Allt var förgäfves, de
besegrade katalonierna samlade sig i Tarragona. Vid foten af Sierra Morena, bakom
Tajo, vid Orense, i Asturien, i Andalusen uppstodo nya härar eller ordnade sig
de gamla. På våren 1809 kunde den högsta
juntan skicka i fält mer an 100,000 man.
Från Madrid förlade hon sitt säte till det
mera säkra Sevilla.
Bristen på enighet skulle väl dock hafva
vållat, att spanjorerna småningom förblödt,
om icke engelsmännen funnits. Öfver dem
erhöll den 2 april Wellesley befälet. Han
fick i lord Beresford en trogen medhjälpare,
som förstod att uppfostra de portugisiska
trupperna till brukbara och slutligen rent
af till goda soldater. Wellesley eller, som
han sedermera hette, hertigen af
Wellington var en af sin tids mest betydande män,
om han an helt och hållet saknade
genialitet. Torr, beslutsam, klarsynt, viljekraftig
och osvikligt plikttrogen, visade han en
oerhörd arbetskraft och stor
organisationsförmåga, och han var lika hemmastadd
på ett halt parkettgolf som på ett
bloddränkt slagfält. Ingen framgång förmådde
berusa honom, ingen fara, ingen olycka
bringa honom ur fattningen. Den makt,
som han hade öfver sina soldater, var
lika stor som Napoleons på dennes bästa
tid; hans fast slutna läppar höllo tillbaka
hvarje förtrolighet och hvarje utbrott af
hänförelse, men alla följde honom
förtroendefullt och blindt, skulle vägen an leda till fördärfvet. Wellington var försiktig,
öfvervägde länge och fattade därför sina beslut långsamt, men när han en gång
beslutat sig, kunde han utveckla tigerns kraft och snabbhet. Han förstod som ingen
annan konsten att vänta. Mera taktiker an strateg, bibehöll han i motsats till alla
samtidens fältherrar den gamla linietaktiken, öfvertygad som han var, att denna, använd
förståndigt och med pålitliga trupper, vore öfverlägsen det franska kolonnangreppet.
Naturligt var därför, att han icke gärna gick anfallsvis till väga utan hellre höll sig på
defensiven; och ödet har velat, att han ej förlorat en enda drabbning. Hans läge i
Spanien blef oerhördt svårt. De stela, högmodiga, evangeliska engelsmännen
passade föga tillsamman med de varmblodiga, fåfänga, afsigkomna, katolska spanjorerna,
och hemma måste han alltid räkna med oppositionen i parlamentet, hvilken, ^om
han misslyckades, skulle kräfva hans återkallande. Med eller mot sin vilja måste
han därför vara mycket försiktig, och han behöfde lika mycket vara i besittning af
politikerns som af fältherrens konst, sa mycket mer, som hans här var fåtalig.
Innan Napoleon lemnade Spanien, hade han träffat anstalter för 1809 års fälttåg.
Soult skulle taga Lissabon, Victor Sevilla, medan Sebastiani skulle sysselsätta de
öfriga spanska hoparne i Södern. Under ständiga småstrider kom Soult till Oporto,
som han stormade under fruktansvärd blodsutgjutelse. Men längre kunde han ej
Arthur Wellesley, hertig af Wellington.
Efter en målning af W. Salter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
