Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
framtränga, enär de upproriske och den engelska flottan afskuro alla hans
förbindelser. I söder segrade både Sebastiani och Victor, men äfven dessa hejdades genom
det öfverallt uppflammande upproret. Just då fransmännen på detta sätt förlamats,
landade Wellesley i Lissabon. Han förfogade öfver 25,000 engelsmän och 16,000
portugiser. Genast kastade han sig med sin hufvudstyrka öfver Soult, hvilken
endast med knapp nöd lyckades, hårdt förföljd, på smygvägar undkomma till Galicien,
där Ney kämpade för lifvet mot guerillaskaror och nu förenade sig med honom.
Från Oporto skyndade Wellesley mot söder för att krossa Victor, men vid
Tala-vera mötte han Victors, Sebastianis och konung Josefs förenade styrka. Under två
dagar (27 och 28 juli) utkämpades en blodig strid; den slutade med att
fransmännen måste vika. Nu syntes Madrid förloradt. Då uppträdde Soult oväntadt på
skådeplatsen med 50,000 man och hotade att afskära engelsmännen från Portugal.
Wellesley undvek med skicklighet den höjande faran och unnade sina utmattade
trupper några månaders hvila. På grund ’af sina förtjenster under detta fälttåg
erhöll han titeln hertig af Wellington. Spanjorernas opålitlighet hade han nu fått
tillräckligt af, och han afstod från att vidare gå in på juntans anfallsplaner.
Under tiden hade det också i nordöst gått hett till. Ett spanskt försök att
åter-eröfra Saragossa hade afvisats af Suchet. Gerona höll sig från maj till december.
Då staden ändtligen föll, hade fransmännen förlorat 20,000 man.
Talaverafälttåget stegrade juntans själfförtroende till den grad, att den trots
Wellingtons varning beslöt att åter besätta Madrid. En här kom från norr men
sprängdes, en annan kom söderifrån ända till Ocana, blott tre dagsmarscher från
hufvudstaden, men blef här angripen af konung Josef och slagen med en förlust af
22,000 man. Detta svara nederlag var sa mycket ödesdigrare, som Napoleon hade
slutat kriget mot Österrike och nu hade for afsikt att definitivt göra slut på kriget
i Spanien. Därför sände han dit betydande förstärkningar med uppdrag att
underkufva södra delen af landet. I januari 1810 satte Soult sig i rörelse med 70,000
man, eröfrade Andalusien och nödgade juntan att söka sin tillflykt i det starka
Cadiz. Dess belägring började den 4 februari. I staden var allt i förvirring.
Juntan måste lemna plats åt ett regentskap och detta åt ett utskott af cortes; Spanien
var i själfva verket utan regering. Från Tyskland stötte 100,000 man till den
franska hären, som växte till 370,000 man; hela det inre af landet besattes, och blott i
aflägsnare landsändar kunde de upproriske hålla sig. Wellington allena förblef
farlig; men äfven han skulle tillintetgöras. Masséna skulle angripa honom från
nordöst, Soult från sydöst.
Den frist, som fransmännen lemnat honom, hade briten förträffligt begagnat till
att förstärka sina 30,000 man engelska och tyska kärntrupper med portugiser samt
träda i lösare förening med omkring 25,000 spanjorer. En öppen drabbning kunde
han icke våga; därför beslöt han göra Portugal till en ödemark och alltjämt draga
sig tillbaka mot den punkt, han utsett till försvar. Det var udden Torres Vedras
strax norr om Lissabon, hvilken han gjorde ointaglig genom anläggning af 126 slutna
skansar i tre linier, genom 427 kanoner och genom den i Tajo liggande engelska
flottan. I augusti 1810 satte sig Masséna i rörelse, ingenstädes påträffade han
fienden men däremot folktomma städer och byar. Först vid Busaco stötte han på
Wellington i en stark ställning och led ett nederlag. Wellington drog sig emellertid
tillbaka och försvann plötsligt bakom Torres Vedras. Masséna insåg genast, att han
med sin här, som sammansmält till 50,000 man, ingenting kunde uträtta mot
befäst-ningarne. Snart blef hans läge mycket farligt, då allt tätare skaror af
guerillaskaror hotade honom och afskuro honom från all tillförsel. Han höll ut i en
månad, men då han ej erhöll förstärkning, drog han sig tillbaka till Santarem, där han
kvarstod till mars 1811. Slutligen tvang honom den fruktansvärdaste hungersnöd
att utrymma äfven denna plats. Förgäfves hade han hoppats på Soult. Då denne
ändtligen satte sig i rörelse, var det för sent. Massénas återtåg gestaltade sig till ett
förtvifladt företag. Hans här befann sig i fullkomlig upplösning; han
kringsvärmades af rasande guerillaskaror, och i ryggen ansattes han af Wellington, som lat
hungern förrätta svärdets tjenst. Ändtligen var Masséna i säkerhet; han hade då förlorat
25,000 man. Detta återtåg betydde början till slutet. Napoleon var nu till leda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
