Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET RYSKA FÄLTTÅGET (1812). 623
med Wellingtons 80,000. Hvad man kunde vänta inträffade: de kejserlige blefvo
fullständigt slagna; med förlust af materiel och förråd måste de på obanade
bergvägar fly till Frankrike. Segraren följde ej genast efter utan lät först belägra
Fam-plona och San Sebastian samt nödgade Suchet till återtåg.
Napoleon ställde nu Soult i spetsen för hufvudhären, hvars styrka uppbragtes till
85,000 man; i juli öfverskred marskalken Pyrenéerna, utan att engelsmännen märkte
det. Hans afsikt var att öfverfalla de britiska underbefälhafvarne Picton och Hill
oförberedda. Men dessa gjorde sa envist motstånd, att Wellington kunde vid
Pam-plona sammandraga tillräckliga stridskrafter och i en två dagars strid tillbakaslå
fienden. Med förlust af 10,000 man måste Soult draga sig tillbaka till Frankrike.
När sedan äfven Pamplona och San Sebastian fallit, öfverskred briten Frankrikes
gräns, genombröt Soults slarkt befästa tredubbla försvarslinier och besegrade honom
i en förbittrad strid vid floden Nive. Efter alla sina förluster hade marskalken till
på köpet nödgats till kejsarens understöd lemna 10,000 man, hvarför Wellington med
dubbel öfvermakt kunde uppträda mot hans 50,000 man. Slutet var nu nara.
Förföljd af fienden, måste Soult vika; han besegrades först vid Orthez och sedan —
afgörande — vid Toulouse den 10 april 1814. Redan den 6 april hade Napoleon
aflagt sig Frankrikes krona.
Sex ar hade kriget på halfön pågått. För Napoleons maktställning hade det
utvecklat sig till ett »öppet sår», hvilket oupphörligt tärde på hans krafter; det
kostade honom folk och penningar och försvagade honom undan för undan ända till hans
sista strid for sitt bestånd åren 1813 och 1814. För sent sökte han göra sig ryggen
fri genom att återgifva åt Ferdinand hans krona och låta honom underteckna en fred.
Lat oss kasta en hastig blick tillbaka på det egendomliga krigets karaktär! Å
den ena sidan ett folk, fylldt af vilda lidelser, å den andra skolade härar och
erfarna marskalkar. Otvifvelaktigt skulle dessa hafva segrat, om icke de upproriske
i Wellington funnit den fruktansvärdaste bundsförvant. Båda kunde nu till
gemensam nytta underlätta hvarandras arbete. Härtill kom, att Wellington stod ensam,
besluten att segra, medan marskalkarne, som stredo mot honom, voro oeniga och
afundsjuka på hvarandra, konung Josef var maktlös och den vredgade Napoleon
störande ingrep i händelsernas gång. I Frankrike var kriget ända från början icke
populärt och blef mer och mer förhatligt; hararne ledo förluster, erhöllo underhaltigt
förstärkningsmanskap och förminskades kännbart genom att afdelningar
kommenderades bort. Däremot förblefvo engelsmännen sig lika under inflytande af Wellingtons
järnvilja, portugiserna utbildades till iörträffliga och spanjorerna till åtminstone
brukbara soldater. Denna förskjutning af styrkeförhållandena trädde naturligtvis mer
och mer i dagen, allteftersom liden gick.
Britannien förde äfven till lands världskriget mot den corsicanske tyrannen till
ett segerrikt slut, och i Spanien medverkade det på ett afgörande sätt till hans fall.
22. Det ryska fälttåget (1812).
Kejsar Alexander var rikt begåfvad men saknade klarhet och fasthet. Hans
uppfostrare La Harpe hade i hans ungdom fyllt honom med sjuttonhundratalets
upplysningsfilosofi, men på alla sidor omgafs han af en despotiskt styrd militärstat, som
såg sin mest typiske representant i Alexej Araktjejev, en simpel, rå sälle. Sålunda
kom hos tsaren en teoretisk böjelse för frisinthet att förena sig med halsstarrigt
själfhärskarlynne. Han började reformer men gick ej på djupet; han gaf sin regering
ett yttre sken af frisinne men kom ej längre. En förlamande, demoraliserande
förvaltning och landtbefolkningens lifegenskap fingo alltjämt bestå. Med sommaren
1807 började det franska inflytandet. Det blef ej omtyckt i landet; men tsaren
insåg det oerhörda företräde, som den moderna napoleonska absolutismen hade
framför den gamla inhemska, de fördelar, som ordning gaf framför nyck och oförstånd.
Därför sökte han ifrigt efterlikna sin stora förebild och befallde Mikael Speranskij att
utarbeta en lagbok efter franskt monster. Men kejsaren tröttnade snart; det
stannade vid att ett byråkratiskt statsråd blef organiseradt. Mest intresserad var Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
