Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET RYSKA FÄLTTÅGET (1812), 625
och utan mycket buller sammandragit en här af öfver 600,000 man. Af denna
»stora armé» öfverskred mer an 450,000 den ryska gränsen, och efteråt följde mer
an 140,000 reservtrupper. Det var ett ändlöst tåg, hvartill hörde 1,000 kanoner och
väldiga förråd. Tsaren kunde blott uppställa 400,000 soldater. Men om Napoleons
härsmakt till antal öfverträffade alla armeer han tidigare uppställt, sa stod den
dock efter dem i inre värde. Anföraren själf hade förändrat sig till sin nackdel, han
hade blifvit fet, hans hälsa lemnade åtskilligt att önska, och de ständiga
framgång-arne hade grumlat hans blick. Dessutom hade han i mycket för hög grad gjort
allt beroende af sin egen person, utan att han dock kunde uppbära bördan, som
vuxit till en oerhörd höjd. En bestämd krigsplan uppgjorde han icke; han
hoppades att med ett par väldiga slag krossa
fienden. Hans fantasi arbetade med
aflägsna mål — Moskva, Indien. Och just
gränslösheten bragte honom på fall. Då
han ej lyckades besegra ryssarne i
närheten af gränsen, drog han mot Moskva.
Fälttåget fördes i hans vanliga stil: en
marsch på hufvudstaden, en stöt i hjärtat.
Men Ryssland lämpade sig ej för detta
stridssätt, och sålunda blef Napoleons
felräkning en hufvudorsak till katastrofen.
På den ryska sidan såg det visserligen
ännu bekymmersammare ut. Oordningen
var stor; en skicklig ledare saknades.
Därför öfvertog Alexander själf öfverbefälet
och utsåg till sin rådgifvare general von
Phull, en teoretiker utan erfarenhet.
Denne ville efterbilda det försvarssystem,
som Wellington sa framgångsrikt användt
i Portugal, ödelägga landet och under
strid draga sig tillbaka till ett befäst läger
vid Drissa vid Diinafloden — ett ryskt
Torres Vedras. Framför det uppställdes
två armeer under Barclay och Bagration,
medan en tredje skulle utgöra reserv.
På franska sidan bildade
hufvud-armeen midten; öfver den vänstra flygeln,
dit preussarne hörde, förde Macdonald
befälet, den högra flygeln, delvis bestående af österrikare, anfördes af den kejserlige
fältherren Schwarzenberg. Anfallet fördröjdes, och först den 23 juni begynte med
öfvergången öfver Njemen inmarschen i Ryssland. Bagration undvek strid. Lägret vid Drissa
visade sig ej kunna försvaras; båda ryska hararne retirerade, och af nödtvång gjorde de
därmed det riktiga, då de drogo fienden efter sig utan att inlåta sig i en afgörande
drabbning. Sa fördjupade sig människomassorna i det inre af det omätliga riket under
smärre sammanstötningar. Napoleons här började att lida fruktansvärdt af hetta och
brist på lifsmedel. Modlöshet och oordning grepo omkring sig; i Vitebsk måste hären
göra halt under två veckor, ty den hade redan förlorat 100,000 man. Tsaren hade skyndat
till Moskva och kallade sina folk att deltaga i det heliga kriget; kyrkan uppeldade
bönderna till fanatism: hvar dessa kunde, tillfogade de fienden skada. Utsikterna1 tedde
sig för Napoleon sa allvarsamma, att han tog i öfvervägande, om ej det afgörande
fälttåget borde uppskjutas till nästa ar. Men detta var förenadt med stora betänkligheter
och stora svårigheter, och haren började därför framrycka mot Smolensk. En strid
utkämpades här med Barclay. An en gång undkommo ryssarne, och folkböljan
rullade framåt bakom dem, blott då och då hejdad i sin gång genom häftiga strider.
Härunder sammansmälte Napoleons här till den grad, att den knappt vidare blef
vuxen sin uppgift. Fiendens återtåg började gå allt långsammare. Barclay förmådde
endast med möda tygla sina truppers raseri. För sent beslöt han sig för en stor
Världshistoria V.
En grenadiär af det gamla gardet.
Efter en målning af N. T. Charlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
