- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
629

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BEFRIELSEKRIGEN (1813—1814). 629

23. Befrielsekrigen (1813—1814).

Under lång tid hörde man i Mellaneuropa ingenting ifrån den »stora arméen»;
sa kom underrättelsen, att Napoleon måst lemna Moskva. Högre och högre hviskade
rykten om fruktansvärda händelser, och till sist fick man veta, att kejsaren dykt
upp i Dresden och liksom flyende skyndat vidare till Paris. Bekräftelse härpå fick
man, då från januari 1813 eländiga, i trasor höljda ömkliga varelser halft uthungrade
och förfrusna kommo öfver gränsen; det var resterna af samtidens väldigaste här.

Napoleons makt bäfvade i sina grundvalar, men kejsaren var ej betänkt på att
ens uppgifva en bråkdel däraf. Frågan var blott, om hans undersåtar skulle hålla
fast vid honom och om ryssarne skulle fortsätta sitt förföljande eller rent af förvärfva
bundsförvanter. Första frågan besvarades på ett för honom gynnsamt satt, den
andra däremot icke. Väl hyste hela Frankrike längtan efter fred och lugn, men
knappt hade härskaren åter uppträdt vid Seine, förrän allt fogade sig efter honom
— icke af kärlek, men i
medvetandet att Napoleon
representerade nationen.
Ministrarne rådde till fred. Sa
som omständigheterna då
gestaltade sig, var Napoleon
benägen därför och öppnade
underhandlingar med
Ryssland; dessa blefvo visserligen
utan resultat men aldrig helt
afbrutna. Sin bästa säkerhet
såg han i rustningar.
Hänsynslöst påbjöd han nya
ut-skrifningar,genom hvilka han
skulle erhålla 650,000 man.
Italien och
Rhenförbunds-furstarne togos i anspråk. I

slutet af april stodo vid Elbe
och Weser 226,000 man med
457 kanoner. Fästningarne
vid Weichsel, Oder och Elbe
hade tillräckliga garnisoner,
och förstärkningar voro på
vag.

Gentemot denna väldiga
maktutveckling räknade de
segerrika ryssarnes fältarmé
blott ungefär 110,000 man;
en reservhär uppsattes
visserligen men blef for sent
färdig. Ett ultraryskt parti med
Kutuzov i spetsen ville, att
man skulle göra halt vid
gränsen. Kejsaren, hvars
omgifning i väsentlig grad var tysk, var af annan mening; han skulle gärna hafva
uppträdt som Europas befriare och var därför hågad för krigets fortsättande. Från
Sveriges och Österrikes sida var för ögonblicket intet att vänta, England hade
på grund af händelserna på Walcheren förlorat lusten för nya företag på
fastlandet; allt berodde således på Preussen. Hvad som från början tett sig som
något skamligt — dess hjälpkår på franska sidan — blef nu dess lycka. Den
hade undgått fördärfvet. Dess anförare, general York, hade, som det tycktes,
af konungen erhållit förtroliga anvisningar, hvilka han tolkade sa, att han skilde
sig från sina hittillsvarande bundsförvanter och den 30 december 1812 i Tauroggen
med den ryske generalen Diebitsch slöt en öfverenskommelse, enligt hvilken den
preussiska styrkan, till dess vidare order inginge, förblef neutral och ryssarne erhöllo
rätt att begagna de preussiska vägarne. Detta rent militära aftal blef anledningen
till det ryska anfallskrigets fortsättande och därmed också till den stora
folkresningen i Preussen. Men i hvilket skick befann sig ej detta en gång sa stolta land!
Det utgjorde en långsträckt stat af andra rangen, som blott räknade 4*/2 millioner
invånare och var finansiellt bruten och militäriskt förlamad. Det hade ingen
krigs-duglig här, hade fiender öfverallt och hade en räddhågad konung, som saknade
förmåga att fatta ett djärft beslut och för hvilken hvarje drag af storslagenhet var
främmande; ett olyckligt fälttåg kunde för hans hus, kanske för hans stat betyda
undergång — han såg för sina ögon Polens hotande exempel. Därtill kom, att den
yttre politiska situationen i sin helhet var ogynnsam; gentemot det tröga och
opålitliga Ryssland och det lilla Preussen stod lidens väldigaste krigare, som till sitt
förfogande hade hela Mellaneuropas fastland, från Pyrenéerna till Danmark och
Apulien, däri inberäknadt hela Tyskland med undantag af Preussen och Österrike.

Grefve York von Wartenburg.
Efter en målning af Dähling.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free