Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638 J. VON PFLUG.K HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
hufvudstyrka stod i söder, Bliicher i norr, och mellan dem skulle de väntade 100,000
friska trupperna rycka in. Tidigt den 18 oktober framryckte Schwarzenbergs här på
tre kolonner. Vid Probstheida böljade kampen, fram och tillbaka, men under
fruktansvärd blodsutgjutelse lyckades fransmännen behålla ställningen. Men när på
eftermiddagen först Bennigsen, sedan kronprinsen inträffade, måste de fiender, som stodo
gentemot dem, efter hjältemodigt motstånd vika; vid detta tillfälle gingo sachsarne
och wurttembergarne öfver till de förbundne. Med sitt garde återeröfrade Napoleon
det brinnande Paunsdorf, men slutligen såg sig äfven han tillbakaträngd .af
öfvermakten. Nyckeln till ställningen, byn Schönefeld, försvarades af Marmont med orubblig
fasthet till nattens inbrott. Tiotusen man lågo här döda eller sårade. På
fransmännens yttersta vänstra flygel framträngde preussarne ända till Leipzig,till Halle-porten.
Till slut dånade 1,500 kanoner, luften var förmörkad af rök och damm, och
människorna voro på grund af larmet och upphetsningen känslolösa och liksom från
sina sinnen. På hvardera sidan hade man förlorat 25,000 man, och dock hade man
ej nått ett afgörande. De förbundne voro därför beredda på en fortsättning af
»folkslaktningen»; Blucher ensam hade den riktiga uppfattningen, att segern var
vunnen och att det nu gällde att afskära fiendens återtågslinie. Han lät därför York
marschera till Merseburg,
Vid vaktelden tillbragte fransmännens kejsare natten. Hans ställning var ohållbar;
i dyster stämning gaf han order om återtåg och sjönk i sömn. Hären drog mot
Leipzig, tågade genom dess trånga gator och öfver den enda bron vid Lindenau.
Förvirringen ökades, och slutligen gick allt vind för våg. En del af trupperna hade
fått befallning att sa länge som möjligt försvara de yttre stadsdelarne. Då det
dagades den 19, sågo de förbundne, att slagfältet var öfvergifvet och att segern var
vunnen. Under jubel gick det nu mot Leipzig. Men om dess besittning uppflammade
ännu en häftig, på sina ställen timslång strid. Plötsligt sprang Ranstädtbron i luften.’
De fransmän, som stredo på östra sidan af Pleisse, voro nu afskurna; somliga
sträckte vapen, andra sökte fortsätta kampen. Ännu rasade striden, då vid
middagstiden kejsar Alexander och konung Fredrik Wilhelm under befolkningens jubel höllo
sitt intåg i staden. Jublet gaf eko i alla land, ty det stora företaget hade krönts
med framgång, tyrannen var krossad. Men segern hade kostat 120,000 människor
lifvet, och 20,000 lågo sjuka i Leipzig.
Napoleons läge var hopplöst. Hans återtåg, som liknade en flykt, fortgick genom
hela Tyskland. Om ett kraftigt förföljande satts i gång, skulle troligen hela hans
här tillintetgjorts; nu skedde det ej, och den slagne undkom. Blott en allvarsam
fara hotade. Bayrarne hade affallit från Napoleon, och den bayerske generalen
Wrede sökte stänga vägen för honom i trakten af Hanau. Men genom en käck strid
kastades han åt sidan. Den 2 november öfvergick kejsaren Rhen vid Mainz; då
hade han ännu omkring sig 80,000 man, af hvilka visserligen snart efteråt 30,000
afledo i tyfus.
Inom ett ar hade två härar, hvardera räknande en half million krigare, blifvit
förstörda.
Höstfälttåget var intet mästerstycke af napoleonsk krigföring. Mästaren i
drabbningens konst förde mot de förbundne i fait en armé ungefär lika stark som deras
men dukade fullkomligt under. Väl voro hans soldater till stor del af relativt ringa
värde, och på Rhenförbundets trupper kunde han icke lita, men hufvudorsaken till
olyckan låg hos honom själf. Han hade ännu kvar sitt gamla snille, men borta voro
handlingskraften och den aldrig svikande säkerheten alt lyckas. I stället för att
kämpa mot en fiende, tills han tillintetgjort honom, förnötte han sin kraft med
onyttiga rörelser. Strategien i det hela var ojämförligt underlägsen den taktiska
ledningen af en enskild drabbning. Det hela gifver intryck af en person med svaga
nerver, hvilken under ett ögonblicks uppjagad stämning rycker upp sig for att efteråt
utmattad sjunka tillsamman. Sa länge han var det förkroppsligade uttrycket för
tidens anda, gjorde ödet honom oemotståndlig; nu stred denna anda mot honom,
och Napoleon tycktes vara bruten.
Tyskland var fritt anda till Rhen. Dess furstar återvände till sina hufvudstäder;
blott några fästningar befunno sig ännu i fiendens händer. Ur militärisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
