Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
trängde i dess spår, och från sidan riktade preussarne en stöt mot fiendens bjärta.
Fransmännen hade förlorat slaget och därmed^ fälttåget.
Napoleon tycktes bruten; med några få följeslagare skyndade han till Paris, där
kamrarne och massan snabbt växte honom öfver hufvudet. Obeslutsam och under
obehärskade vredesutbrott lät han tiden gå, afsade sig den 22 sin krona till förmån för
sin son och begaf sig till Malmaison, hans aflidna förra gemål Josephines
älsklingsresidens. Inom kort var landets öde afgjordt. Den slagna arméen befann sig i
fullkomlig upplösning; den enda afdelning, som ännu befann sig i ordnadt skick, var
Grouchys. Utan att uppehålla sig vid fästningarne marscherade de förbundne på
Paris, preussarne i stormande ifver långt framför de andre. De inläto sig i strid
med Grouchy, sa att denne med knapp* nöd hann före dem till hufvudstaden.
Öfverbefälet i Paris fördes af Davout; han hade till sitt förfogande 70,000 man, medan
Blucher mot honom blott kunde ställa 60,000. Men fransmännen voro modlösa och
preussarne segervissa. Upprepade gånger inträffade vapenskiften, men snart utrymde
försvararne hufvudstaden och drogo sig bakom Loire. Jublande skref den gamle
fältmarskalken: »Mitt dagsverke ar fullbordadt, Paris ar mitt.»
Men äfven denna gång skulle resultatet långt ifrån motsvara ansträngningarne.
Redan den 8 juni, dagen efter preussarnes intåg, återvände Ludvig XVIII under
engelskt skydd som rättslig och faktisk konung. Två dagar senare inträffade de
förbundne monarkerna. Efter langa förhandlingar och häftiga meningsutbyten kom den
andra freden i Paris till stånd, hvilken på grund af Rysslands, Österrikes och Englands
hållning gentemot Preussen väsentligen blef en ny upplaga af den första. Frankrike
behöfde icke en gång afträda allt hvad det då fått behålla bortom sina gamla gränser.
Samtidigt förnyade de fyra makterna sitt förbund, hvars syfte var fredens
upprätthållande och det legitima konungahusets tryggande.
Liksom en vision hade »de hundra dagarne» dragit förbi. De sista af dem hade
Napoleon tillbragt under oro på Malmaison. Då preussarne nalkades och Blucher
hade för fullaste afsikt att lata skjuta Napoleon som förbrytare, ifall denne folie i
hans händer, reste Napoleon till Rochefort och gaf sig till fånge åt befälhafvaren på
ett engelskt skepp, som bevakade hamnen. Som statsfånge blef han förd till den
fjärran från världen belägna klippen S:t Helena. Ej heller här hängaf sig den
outtröttlige åt hvilan, utan dikterade rastlöst memoarer, som han lät utkomma under
annat namn. Han stred ännu för sitt rykte, kanske för en ny framtid. För sent.
Efter sexårig förvisning dukade den väldige under, hemsökt af en smygaride inre
sjukdom samt förtärd af missmod och oro. På hans dödsdag, den 5 maj 1821, hade
en människoålder förgått, sedan revolutionen utbrutit: den 5 maj 1789 hade den
franska riksdagen öppnats. Iklädd de ridande gardesjägarnes gröna uniform och
smyckad med hederslegionen, begrofs Napoleon på S:t Helena. Han jordades under
tårpilar, ledsagad af klangen af engelska melodier och dundret af engelska kanoner.
25. Napoleon Bonaparte.
Detjjjviljan ar, som liten gör och stor.
Schiller.
Napoleon ar en af de mest betydande människor, som historien känner, ja i fråga
om förmågans mångsidighet och tankens storslagenhet, i fråga om genialitet, kraft
och demonisk trollmakt kanske mer betydande an någon annan.
Grunddraget i hans väsen bildas af en gränslös själfviskhet och ett omättligt
verksamhets.begär, egenskaper, som utgöra det måttlösa jagets herrekaraktär. Detta
öfvermännisko-jag blir den medelpunkt, kring hvilken allt vänder sig, till hvilken
allt går tillbaka och från hvilken allt utstrålar. Jätielikt stiger det i höjden; själft
inbillar det sig vara af ett ofrånkomligt öde kalladt att »förändra världens anlete».
Enhvar, som står honörn emot, ar därför en högförrädare, en statsförbrytare, en
gudsförsmädare. Och detta öfvermännisko-jag ar betingadt af öfvermänniskoförmåga.
I hans inre förenar sig en fruktansvärd blandning af renässans och revolution. Hans
andliga förfäder äro ej de bourbonska konungarne utan konkvistadorerna, en Cortez,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
