Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
den hade i hans ögon ingen annan rättighet. Tigande lydnad syntes honom vara något
helt naturligt, och en stor del af sina samtida fängslade han med demonisk makt.
Till en armékår ropade han: »Soldater, jag behöfver edra lif, och I ären skyldiga
mig dem.» Och som en här betraktade han staten; af den kräfde han underdånighet
och skatter, skatt i guld och blod. Till allt ansåg han sig hafva rätt, till hvarje tvetalan,
hvarje hänsynslöshet. Utan att blinka offrade han hundratusenden, spelade han om
Europas väl och ve. Sin enastående ställning markerade han genom skrytsam ståt,
genom ett guldskimrande hof och stela, officiella fester.
Napoleon ar den borne härskaren, som herremänniska alla öfverlägsen. Han ser
allt, vet allt, kan allt, gör allt, känner inga svårigheter och inga skrankor. Han har
sin blick riktad på det största som på det minsta. Gränser finnas ej for hans vilja,
ej för hvad han uträttat. Genom hvad han gjort bevisar han, att hans ställning
tillkommer honom, att hon ar skapad för honom, han för henne. Till sin gestalt
var han oansenlig och i yngre ar mycket mager; han hade ett mattgult ansikte,
om-ramadt af långt, svart hår, hårda ehuru rörliga anletsdrag, djupt liggande, kalla
örnögon under buskiga bryn, en kraftig, framskjutande haka, sinnliga men fast slutna
läppar. Längre fram hade han kort hår, ansiktet blef fylligare och fick prägeln af
en romersk imperators. Hans tal var osammanhängande, hans ton barsk, hans
åtbörder korta, befallande och ofina, hans blick genomborrande. Den, som nalkades
honom, betogs af en känsla af fruktan. Redan som general benämndes han af en
diplomat bland hans vänner »den lille tigern». Friherrinnan Stael säger om honom:
»Han betraktar en människa som ett faktum eller en sak, icke som en like . . .
Hvarje gång jag hörde honom tala, blef jag slagen af hans öfverlägsenhet . . . Hvad
han sade vittnade om en instinkt att begagna sig af omständigheterna, påminnande
om den, som Jägaren känner, när han ser ett byte.» Enhvar erfor genast i hans
närvaro, att han stod inför ett gudabenådadt snille, som ovillkorligen ingifver
vördnad, men icke den stilla, beundrande vördnad, som en Goethe ingaf, utan
en obehaglig vördnad, som ar besläktad med rysning. Sällan har det gifvits en
människa, som sa förstod att imponera på andra, sa kunde tvinga in dem inom
sin trollkrets.
Om Napoleon önskade vinna någon, begagnade han sig af alla medel; han
smickrade, talade vackert, gick skenbart in på hvad som sades, invaggade i säkerhet eller
fyllde med ångest och skräck. Sorgfälligt sökte han utveckla människornas lägre
och sämre egenskaper, som han instinktmässigt vädrade. Oftast uttalade kejsaren
klander; han tackade icke, berömde icke utan gaf blott genom tystnad sitt bifall till
känna. Han hyste ej aktning för något stånd, någon förtjenst. Till och med sina
bröder och släktingar behandlade han på ett simpelt och våldsamt sätt. Den, som
han en gång hade i sin hand, släppte han ej vidare utan kramade ut till och med
hans bjärteblod. Då han hos människor blott förutsatte dåliga driffjädrar, behärskades
han af ett djupt misstroende mot alla. Han bedömde allt med hänsyn till den nytta,
som han hade däraf. Han kände ej tacksamhet, ej förbarmande.
Napoleons intelligens öfvergår vida det vanliga storhetsmåttet. Ett starkt minne
var förenadt med en outtömlig fantasi och skapande förmåga. Med siareblick såg
han svårigheterna, med lekande lätthet skilde han hufvudsak och bisak, sken från
väsen, det, som kunde nås, från det omöjliga; han var en mästare i att begagna tiden,
att ställa människor på rätt plats och att draga nytta af omständigheterna.
Gränslösheten af hans förmåga fyllde honom med säkerhet, järnhård beslutsamhet och
förkrossande viljekraft. Han egde en arbetskraft utan like; han kunde vara
oafbrutet verksam i aderton timmar. Sömn behöfde han blott föga. Aldrig var han
andligt trött, alltid inne i saken. Hade han nått ett mal, sa var detta blott for honom
utgångspunkt för att nå det nästa. Han var omättlig, en kampnatur, en eröfrarenatur.
Hvarje idé omsattes i handling, hvarje tanke tog gestalt. Hans vilja syntes an
fruktansvärdare an hans förstånd. Däremot förblef hans bildning ofullständig, ehuru
han i sin törst efter vetande sökte fylla luckorna i den.
I likhet med alla verkligt stora män var också han en djupt lidelsefull natur.
Vanligen visade han sig vara herre öfver sina passioner, men då han med åren
mindre lade band på sig, kunde det hända, att hans inre glöd gaf sig luft i anfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
