Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning. Harald Hjärne
- Stormaktsbegreppet såsom världshistoriskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
stat beskärdt att uppnå eller ens för dess politik förpliktande eller berättigadt att
eftersträfva, men som i den mån det förverkligas uppflyttar den framgångsrika
staten liksom i en högre rangklass äfven inför den historiska betraktelsen, utgör liksom
en borgen för statstankens kraftigare utveckling i motsats till de under täflingen
efterblifna eller därifrån genom sin underlägsenhet i makt alldeles uteslutna
småstaternas massa. Man har därvid tydligen utgått från den åskådningen, att statens
väsentliga konstituerande attribut är makt, äfvensom vidare föreställt sig, att
stormakten såsom ett eftersträfvansvärdt mål innebär närmast dess eget fortfarande bestånd
såsom sådan, dess rangförlust eller »afdankning», såsom man har uttryckt sig, i och
för sig ett förfelande af dess politiska lifsuppgift.
Det kan ej förnekas, att detta stormaktsbegrepp jämte därmed sammanhängande
åskådningssätt passar väl tillsammans med den maktpolitik, som så ofta öppet eller
täckt af hvarjehanda förklädnader gjort sig gällande under olika historiska perioder
alltifrån äldsta tider. Men däraf följer ej, att den historiska uppfattningen och
framställningen oundgängligen måste ställa sig på samma ståndpunkt och inskränka sig
till att utreda maktpolitikens omskiften och driffjädrar från det sålunda uppställda
stormaktsbegreppets synpunkter. Många andra verkande krafter, som här för öfrigt
må lemnas å sido, hafva framträdt minst lika mycket i historien, äfven med hänsyn
särskildt till statslifvets utveckling. Det vore dessutom ett svårt misstag, i påtaglig
strid mot den historiska verkligheten, att vid maktpolitikens framställning förbise
eller ej tillräckligt besinna den bräcklighet, som vidlåder all politisk makt, således
äfven stormakten såsom sådan. Ett stormaktsbegrepp, som verkligen fyller en mera
djupgående och vidsynt historisk uppfattnings kraf, måste därför lösgöras från
öfver-spända föreställningar om ett beståndande maktideal och formas i samklang med
den mänskliga tillvarons af all tillgänglig erfarenhet bestyrkta inskränkning till
bräckliga, i tid och omfång begränsade maktförvärf af politisk innebörd.
Den nyare tidens historia har utvisat, att stormakterna aflöst hvarandra med
jämförelsevis ganska korta mellanskof. I själfva verket kan i detta afseende ingen
skarp gräns uppdragas till åtskillnad från medeltiden, ehuru maktväxlingarne emellan
de stater, som sammandrabbade inbördes, då ofta tedde sig mera upprifvande och
tvära, - en följd bland andra af de politiska organisationernas svagare utbildning
under de kyrkliga enhetsinflytelsernas hämmande tryck. Vid nyare tidens början,
och i synnerhet när den kyrkliga enheten bräcktes, förstärktes de världsliga
makterna inom sig själfva, kunde därför bättre och längre utstå främmande övergrepp.
Sålunda förlängdes ock täflingsstriderna om den ledande maktställningen, äfvensom
mellantiderna från den ena stormaktens öfvervikt till den andras, under det att just
den allmänna kampen genom sitt nödtvång väsentligen bidrog att stärka de politiska
organisationerna öfver hufvud.
Såsom stormakt framträdde tid efter annan den stat, som förstod att i jämförelse
med andra kraftigare utnyttja de i hvarje särskildt tidsläge för dess egna
sträfvanden tillgängliga och för den allmänna täflingen utslagsgifvande maktmedlen. Med
sådana maktmedel må för öfrigt ingalunda alltid förstås endast öfvervikt i
folkmängd, landområden eller inhemska rikedomskällor. Tvärtom intygar den historiska
erfarenheten, att uppslagen till den nyare tidens stormaktsbildning oftast hafva
utgått från jämförelsevis mindre stater, inom hvilka de politiskt organiserande
krafterna lättare och tidigare än i de större kunnat tränga igenom och lämpas efter tidens
behof och gynnsamma tillfällen. Så förklaras uppkomsten af sådana stormakter som
t. ex. Portugal, Nederlanden, Sverige, Preussen. Men äfven sådana stormakter, som
man vant sig att betrakta såsom med ens uppträdande i sin fulla utrustning, kunna
ledas tillbaka till sitt ursprung ur smärre och tidigare organiserade stater eller ur
flere dylika staters sammanslutning med hvarandra, ehuru detta ursprung måste
sökas redan under medeltiden. Det franska stormaktsväldet härstammar från den
kungliga förvaltningsorganisationen af »domänerna» omkring Paris, hvartill
sedermera de med liknande metoder förvaltade apanagelandskapen blifvit undan för
undan anslutna. Den britiska stormakten är ännu vid det sextonde århundradets
begynnelse egentligen inskränkt till det svagt befolkade, fastän af ålder starkt
organiserade och efter dynastikrigens stormar på ytterligare förstärkta grundvalar återupp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
