- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
xxii

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
Inledning. Harald Hjärne - Stormaktsbegreppet såsom världshistoriskt problem - Världsväldets traditioner i förändrad belysning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INLEDNING.

byggda England, växer så ut genom de walesiska markgrefskapens inkorporation
och med stöd af lösliga hegemonianspråk öfver Irland och äfven öfver Skottland,
men stannar till och med efter segern öfver den spanska armadan i en ännu ej fullt
befäst och erkänd maktställning. Den spanska stormakten är upprunnen ur den
lilla kastilianska monarkien, som med sig förenat flere andra konungariken, slutligen
äfven det fast konsoliderade Aragonien och dess dynastiska afläggare Neapel, till dess
hela denna konfederation gick upp i det habsburgska husets svårstyrda komplex af
heterogena arfland. Så godt som alla stormaktsbegynnelser hafva varit ringa och
oansenliga, men det gäller om dem alla, att de hafva anknutit sig till sådana
tidsomständigheter, som företett för maktökningens syftemål tillräckliga hjälpmedel af
olika slag alltefter tidens beskaffenhet, vare sig omedelbart militära eller andra, som
läto omsätta sig äfven i krigisk och politisk makt, kyrkliga eller sociala,
handelspolitiska eller eljest ekonomiska och finansiella.

Till det efter den positiva erfarenheten lämpade stormaktsbegreppet synes sålunda
höra, att det icke faller inom den för alla stater något så när likartade och, så att
säga, normala utvecklingens ram, utan kännetecknar en politisk insats, som har vissa
särskildt gynnsamma tidslägen att tacka för sin tillkomst. Om det i allmänhet
gäller, att hvarje stat i sin fortsatta utveckling förnämligast betingas af de lifsvillkor,
som föranledt dess uppkomst, så torde man hafva rätt att såsom betingelser för
stormaktens fortfarande bestånd såsom sådan förutsätta, att de krafter, som
framkallat dess tillkomst och uppstigande, i det hela taget förblifva likartade och lika
betydande med hänsyn till det allmänna statslifvet. I sådant fall kan man säga,
att stormakten alltjämt fyller hvad man måhända får kalla dess uppgift, - för att
liknelsevis uttrycka sig teleologiskt, ehuru därmed visst icke må förknippas
föreställningen om någon från början förelagd lefnadsplan, hvarom historien, som blott har
att göra med det förgångna orsakssammanhangets utredning, ingenting mäktar
utsäga eller ens antaga. Men om tidsförhållandena ändra sig, så att de hjälpmedel,
som understödt stormakten i dess tillväxt, ej längre räcka till eller ens förefinnas,
då händer sällan, att dess ledare visa sig i stånd att liksom lägga om dess
grundvalar, att slå in på nya banor genom anlitande af förut opröfvade tillgångar och
sålunda rädda dess bestånd eller till och med höja dess lifskraft. En sådan
räddningsbragd innebär egentligen uppslaget till en ny stormakt af högre ordning från
den tillkämpade nya utgångspunkten. Lyckas det däremot ej, då faller stormakten
alldeles sönder eller nedsjunker åtminstone till jämbredd med svagare medtäflare,
som stannat efter i kampen om tillvaron utan att likväl duka helt och hållet under.

Enligt detta betraktelsesätt ter sig stormaktsbildningen såsom en statsmaktens
tillväxt utöfver de för hvarje tidehvarfs politiska lifsvillkor normala måtten och
innebär redan därför en ansats till större bräcklighet och förgänglighet. För så vidt man
får döma efter den hittills genomlefda historiska erfarenheten, kan det sägas tillhöra
stormaktens väsen såsom sådan att efter en jämförelsevis kort glansperiod »afdankas»,
sedan dess »uppgift blifvit fylld», d. v. s. sedan de inre och yttre betingelser, som
gynnat dess uppstigande, väsentligen genom dess egen inverkan förändrat sig till
motsatsen. Från denna synpunkt förlorar den gängse från antiken ärfda fatalistiska
uppfattningen, att den internationella statsutvecklingen syftar till en ständigt
upprepad kretsgång af »världsvälden» (i monarkisk eller annan form), sin skenbart
tvingande rättmätighet och visar sig stå i strid mot hvad historien vid en noggrannare
undersökning verkligen har ådagalagt.

Världsväldets traditioner i förändrad belysning.

Vida mer än hvad man vanligen föreställer sig har äfven den moderna
historieuppfattningen allt intill våra dagar stått under inflytande af traditionen om den
antika kulturvärldens sammanslutning och undergång i och genom det romerska
kejsardömets världsvälde. Denna tradition har i sin förenkling utgått därifrån, att en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:10:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/6/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free