Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning. Harald Hjärne
- Världsväldets traditioner i förändrad belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
växelverkan och makttäflan. Så länge de tre östmakterna höllo sig uppe och med
eller mot hvarandra bestämde händelsernas gång och de internationella
förveckling-arnes omskiften, syntes det världshistoriska intresset fast förankradt i Europas
kontinentala landmassa. För deras orubbade betydelse utgjorde åtminstone tvenne
århundradens makttillväxt trots alla svårigheter och bakslag, all inbördes osämja och
maktförskjutning, liksom en fast och vederhäftig borgen. På sin höjd kunde man
tänka sig, att ledningen inom denna bestämmande grupp skulle öfverflyttas från den
ena makten till den andra. Men att de alla tre tillsammans och på samma gång
skulle sjunka ihop och därmed hela det kontinentala Europas öfvervikt sättas
utanför det världspolitiska spelet, - det var en »geopolitisk» sammanstörtning, som
korsade alla både lärda och populära konstruktioner.
Från historisk synpunkt framtvingar denna katastrof en omvärdering af det
föregående orsakssammanhangets betydelse ända från de tre östmakternas framträdande
i första ledet bland det europeiska statssystemets starkaste medlemmar, för öfrigt
fullkomligt utan hänsyn till alla vare sig äldre eller nyare politiska sympatier och
antipatier. Liksom Nederlandens och Sveriges ingripande i det sjuttonde
århundradets allmänna konflikter måste uppskattas på ett annat sätt än förut, sedan det
visat sig, att dessa båda tidigare stormakter ej längre förmådde uppbära den
ställning de tillkämpat sig, så gäller detsamma äfven om östmakternas ledande insatser
i det adertonde och det nittonde århundradets storpolitik, sedan det visat sig, att
deras fullföljande af dessa insatser och uppslag inom kortare tid än hvad man
kunnat föreställa sig ledt till deras förkrossande nederlag. Hvarje politisk utveckling,
som föreligger afslutad vid en viss tidpunkt, måste såsom sådan bedömas efter sina
resultat, hvad man än för öfrigt må tänka om de ledande personligheternas
karaktärer, afsikter och snillegåfvor. En sammanfattande världshistorisk betraktelse, som
från sin ståndpunkt inom det gifna förhandenvarande tidsläget finner vissa makter
stadda i kraftig sträfvan framåt, söker helt naturligt i det förflutna företrädesvis
efter de orsaker, som betingat denna deras förkofran, äfven om den o väldiga
grundlighetens kraf tillika innebära, att ej heller svagheterna och hindren må undandöljas.
Befinnas däremot samma makter plötsligt slagna till marken, då förskjutes lika
naturligt perspektivet i motsatt riktning. Då undersökas och betonas närmast de
orsaker, som föranledt den öfverraskande katastrofen, och alltefter uppskattningen af
dess betydelse för den allmänna utvecklingen förändras därjämte åskådningen af
den senares innebörd, kanske ända därhän, att krafven på en riktigare och klarare
framställning anses påkalla en omreglerad periodindelning.
Det är sådana problem, som härvid torde föreligga, när försöket att utarbeta en
tidsenlig världshistorisk öfversikt, särskildt med afseende på den nyare tidens
perioder, än en gång skall återupptagas. Det vore förmätet att redan nu inlåta sig på
deras lösning, medan allting omkring oss i hela den politiska världen ter sig så
förvirrande, att en någorlunda fast ståndpunkt för den historiska betraktelsen förmodligen
ännu ej på länge kan uppnås. Vissa negativa begränsningar kunna måhända tills
vidare vedervågas, men därifrån äro stegen långa och många till en äfven blott
förslagsvis framställd uppfattning af hvad som bör sättas i stället för de uppenbart
numera föråldrade åskådningar, som hittills gjort sig gällande inom den nyare
historiens område.
Vi kunna ej längre låta binda oss af den teori, som egentligen utbildats under
intrycket af stormaktsoligarkiens upprättande efter Napoleons fall, att det europeiska
statssystemets historia alltifrån början koncentrerar sig omkring den makttäflan, som
utbrutit emellan de stora och öfvervägande staterna under hvarje särskildt tidehvarf.
Stormakterna hafva visat sig icke vara uttryck för statssystemets verkligen
beståndande och utvecklingsledande krafter, utan snarare för de växlande och explosiva
spänningar, som aflöst hvarandra, innan motsatserna emellan de bestämmande
krafterna hunnit tillräckligt utjämnas. Dessa krafter få icke sökas inom några särskilda
stater såsom sådana, vare sig stora eller små, utan i statssystemet såsom ett helt,
såsom den ram, inom hvilken staterna hafva uppstått hvar för sig och mer och mer
afsöndrat sig från hvarandra under motsatser, spänningar och kriser af olika art,
krigiska eller revolutionära. Det nyare europeiska statssystemet är icke en produkt
Världshistoria VI. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
