Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning. Harald Hjärne
- Tvifvelsmål om kulturkrafternas politiska betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
dagar tett sig såsom tillfälliga förvecklingar med »naturfolk» eller »halfkulturfolk»,
på sin höjd såsom kolonialpolitiska episoder af vikt egentligen för vissa
»moderland» i Europa, måste numera inordnas i det »världspolitiska» eller »planetariska»
sammanhanget från mera omfattande och annorlunda beskaffade synpunkter. Att
betrakta dem uteslutande eller ens öfvervägande såsom inlägg i »världsmakternas»
inbördes täflingsspel torde innebära en skef och ensidig tillämpning af ett
åskådningssätt, som redan förefaller för snäft i dess begränsning till vårt västerländska
statssystem. Det är själfva detta statssystem, som kommit i rubbning genom sin
brådstörtade utvidgning och de däraf framkallade påtryckningarne äfven utifrån,
från de folk och stater, som dess målsmän trott sig om att förvandla till verktyg
för sina egna syften. Det blir en förändrad historisk uppfattnings sak att söka
ådagalägga, huru detta tryck har först småningom och sedan med växande styrka
utbildat sig i form af bakslag mot de europeiska öfvergreppen. För så vidt som dessa
öfvergrepp tillika, med eller utan de framträngande makternas afsikter, bidragit till
den västerländska kulturens utbredning, har det allt tydligare visat sig, dtt de
angripna folken helst och lättast tillägnat sig sådana kulturkrafter, som kunnat sätta
dem i stånd att afvärja ytterligare intrång. Deras emancipationsförsök hafva redan
i flere afseenden hunnit så långt, att den europeiska världspolitiken utöfver sina
egna inbördes motsatser och sina egna koloniers själfständighetssträfvanden nödgats
räkna med icke blott de asiatiska folkens religiösa, nationalistiska och revolutionära
rörelser, utan äfven deras politiska organisationer såsom jämställda stater och till
och med stormakter. Till följd däraf hafva ansträngningarne att trots allt upprätthålla
den europeiska kulturöfvervikten delvis förmildrats till medgifvanden af vårt
statssystems utvidgning i kosmopolitisk riktning, äfven på bekostnad af dess historiskt
gifna förutsättningars giltighet och dess grundvalars fasthet. Man har sökt ersätta
de hittills gällande folkrättsliga grundsatser, som ursprungligen hemtat sin kraft från
kristendomens traditioner, med en för alla slags folk och kulturer lika förpliktande
naturrätt, på hvars allmänna erkännande man så mycket mindre kunnat tills vidare
framställa tryggade anspråk, som dess innebörd alltjämt varit underkastad djupt
ingripande tvifvelsmål äfven inom vår egen kulturkrets. Ju svårare denna uppgift har
ställt sig i de skilda religionernas och världsåskådningarnes, de politiska och ekonomiska
intressenas sammandrabbningar, dess ifrigare har man bemödat sig om att anknyta
dess lösning till den uråldriga fredslängtan, som verkligen, för så vidt som de
historiska undersökningarne förtjena tilltro, synes hafva utgjort en väsentlig och
fruktbringande drifkraft i hvarje begynnande mänsklig kultur. Men denna allmänna
fredslängtan gifver i och för sig inga vägledande anvisningar för sin uppfyllelse,
och dess känslostyrka snarare än dess politiska skaparkraft har tagit sig uttryck i
de tid efter annan förnyade förhoppningarne om det eftersträfvade idealets snara
tillkommelse, vare sig genom framtvungna världsriken eller genom frivilliga
folkförbund. Att dessa förhoppningar i våra dagar tagit en högre flykt, däri har äfven
trycket från den asiatiska kulturvärlden sin dryga andel, liksom å andra sidan den
kristna missionen af samma orsak kommit att få en ökad betydelse, som ej längre
kan förbises vid den världshistoriska betraktelsens omdaning.
Vi stå här inför en mångfald af äfven vetenskapliga problem, som den historiska
forskningen ej kan undvika blott och bart genom att förklara sig urståndsatt att
med sina egna hjälpmedel häfda afgörande värdeomdömen. Det förblir alltid
nödvändigt att gruppera de kulturkrafter, som gjort sig gällande i den allmänna
politiska utvecklingen, visserligen icke efter de värden, som historikern för sin
personliga räkning känner sig hågad att tillmäta dem, men likväl oafvisligen efter den
betydelse, som han på grund af omsorgsfull granskning måste tillerkänna deras
olikartade ingripande i den föreliggande erfarenheten. Om denna erfarenhet ej ännu
hunnit gestalta sig så tydligt, att dess utslag i detta afseende kunna betraktas såsom
otvifvelaktiga, kunna dock luckorna i vårt vetande ej fyllas genom anlitande af
någon måttstock, som hemtas från någon särskild världsåskådning eller något
utanför historien liggande forskningsområde. Den säkerhet, den auktoritetsvinnande
öfvertygelsekraft, som möjligen på detta sätt kan förvärfvas, köpes för dyrt med
eftergifter till förfång för den historiska kritikens kraf. Däraf följer naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
