Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Orsakerna till affallet från moderlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORSAKERNA TILL AFFALLET FRÅN MODERLANDET. 19
ren, och teori och praxis stämde med hvarandra, i England däremot fanns det stora
och folkrika städer utan valrätt, medan för länge sedan utplånade orter och rotten
boroughs skickade ombud till parlamentet. Trots detta ansågs parlamentet
representera hela det britiska folket, och från denna fiktion var det blott ett steg till den
uppfattning, att icke blott de britiska öarnes utan äfven koloniernas befolkning var
representerad i parlamentet och följaktligen äfven kunde af detta beskattas. Om
Shef-fields och Manchesters borgare beskattades utan att skicka ombud till parlamentet,
hvarför kunde då icke detsamma ske med invånarne i Boston och New York? I denna
konflikt visade det sig, att den politiska utvecklingen gått åt olika håll på båda
sidorna om Atlanten.
Stämpelskatten mötte det mest afgjorda motstånd i kolonierna. Legislaturen i
Virginia antog på förslag af Patrick Henry en rad resolutioner, i hvilka det
fast-hölls, att endast af folket valda representanter hade rätt att beskatta koloniens
invånare och att stämpelakten därför var olaglig; i Massachusetts beslöts att inbjuda
legisla-turerna i de olika kolonierna att välja deputerade, som på ett gemensamt
sammanträde skulle rådslå om afvärjandet af parlamentets öfvergrepp. Denna församling,
den s. k. stämpelskattkongressen, i hvilken valda ombud från nio kolonier togo del,
sammanträdde i New York den 7 oktober 1765, ett första starkt utslag af
amerikansk samhörighetskänsla. Kongressens resolutioner, som öfverskickades till konung
och parlament i form af petitioner, bedyrade i varma ordalag koloniernas
tillgifvenhet för moderlandet men betonade på samma gång, »att det vore alla engelsmäns
otvifvelaktiga rätt, att inga skatter kunde påläggas dem utan samtycke af dem själfva
eller deras valda ombud, att kolonisterna ej voro representerade i det britiska
parlamentet samt att de koloniala legislaturerna vore deras enda rättmätiga
företrädare och följaktligen ensamt befogade att beskatta dem».
Emellertid nalkades dagen, då lagen skulle träda i kraft. På många ställen kom
det till tumult, här och där till våldsamheter. I Boston upphängdes bilden af en
stämpelfunktionär i ett frihetsträd, hvarefter den släpades genom gatorna och
högtidligen uppbrändes. Man plundrade och förstörde tullhus och impopulära tjenstemäns
bostäder, och missnöjet var så allmänt, att de, som utsetts att upptaga
stämpelskatten, ej vågade tillträda sin tjenst. En ännu starkare protest låg i bildandet af
föreningar, som hade till uppgift att ej mer köpa några britiska varor -
bojkottandet användes som politiskt vapen. Morgonen den l november ringde klockorna som
till begrafning, det flaggades på half stång, och tidningarne utkommo med en
dödskalle, där stämpeln skulle haft sin plats. Ingenstädes stod stämpelpapper att få,
rättssalarne höllos stängda, och den allmänna rörelsen hvilade, till dess slutligen
guvernörerna själfva samtyckte till lagens åsidosättande.
Emellertid undergick det politiska läget i England en förändring. Ministären Grenville
föll, och den nya regeringen, som leddes af lord Rockingham, fann ingen anledning att
fullfölja den bittra striden. Mesta intrycket gjorde klagomålen af engelska
affärsmän, som ledo af bojkotten och därför bestormade parlamentet med böner att
återkalla den för britisk handel så fördärfliga lagen. Den 22 februari 1766 beslöt man
också att upphäfva stämpelakten. För att i någon mån minska åtgärdens bitterhet
betonade man teoretiskt parlamentets rätt att beskatta kolonierna, på samma gång
man uppgaf den i praktiken.
Af det enhälliga motstånd stämpelakten uppkallat borde konung och parlament
hafva insett, huru starkt utvecklad amerikanernas samhörighets- och själfkänsla var,
och den framgång dessa vunnit genom stämpelaktens återkallande var tydligen på
intet sätt egnad att minska deras tillit till sin egen styrka eller att förändra deras
uppfattning om Englands svaghet.
Hvad man än må tänka om rättsfrågan, måste man medgifva, att den britiska
regeringen i denna sak hopade fel på fel. Utan att hafva tagit någon lärdom af de nyss
skildrade händelserna var den nog förblindad att 1767 göra om försöket att, om än
i något ändrad form, utföra sin finansplan. Den ledande statsmannen var då
Charles Townshend. Hans mening var visserligen ej att ånyo försöka en beskattning i
ordets trängre betydelse, men han ville komma fram till samma mål på
handelslagstiftningens väg, där amerikanerna dittills utan gensaga tillerkänt parlamentet full
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
