Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Befrielsekriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
af folket eller legislaturen. Den lagstiftande myndigheten bibehölls i sitt gamla skick;
i de stater, som hade tvåkammarsystem, framgingo för framtiden dock bägge
afdel-ningarne ur folkval. Den bild man gjort sig af »tyrannen Georg III:s» förtryck
och tidsålderns allmänna frihetsidéer återspeglas därutinnan i staternas författningar,
att guvernörens makt inskränktes på det högsta till förmån för folkrepresentationen
och att de medborgerliga rättigheterna omsorgsfullt togos i skydd gentemot staten
genom jbills of rights.
Vida svårare blef det att organisera förbundsmakten, för hvilken kolonisterna ej
kände några förebilder i engelsk statsrätt. Kongressen var endast en revolutionär
församling, som af egen maktfullkomlighet tillegnat sig en del af de rättigheter, som
förut tillhört kronan. Ju mer de särskilda staterna konsoliderade sig, dess mer
obenägna blefvo de att låta en stark centralmakt, som framgått ur krigets nödtvång,
blifva varaktigt beståndande, och med den återväckta partikularismen förenade sig
den mot en stark exekutivmyndighet riktade strömningen för dagen.
År 1777 antog kongressen visserligen en unionsförfattning, de s. k.
konfedera-tionsartiklarne, hvilka behöfde fyra år för att blifva antagna af de särskilda staterna,
men hvad denna konstitution upprättade, var endast ett ytterst löst statsförbund. De
enskilda staterna öfverlemnade åt unionen makten att bestämma om krig och fred,
att hålla här och flotta, mynt- och Postregalet, men förbehöllo sig själfva alla de
rättigheter, som icke uttryckligen öfverlåtits åt unionen. Förbundets centralmakt
utgjorde kongressen, hvilken dock icke var en representation för folket utan för de
särskilda staterna. Hvarje stat hade en röst, nio röster fordrades för ett besluts
giltighet, enstämmighet för författningsändringar. Beskattningsrätten var uttryckligen
frånkänd kongressen, och unionen var för sina finansiella behof hänvisad till de
enskilda staternas goda vilja. Så stora brister denna författning än hade, bevisade den
dock de tretton staternas vilja att hålla tillsamman i krig och fred, och detta var
för tillfället det viktigaste.
Några veckor efter oafhängighetsförklaringen, i augusti 1776, begynte kriget på
nytt. Den engelska arméen, som till amerikanernas stora förbittring i betydande
grad rekryterats genom värfning eller snarare inköp af tyska soldnärer, landsteg på
Long Island, tvang Washington att utrymma New York och trängde upprorshären
genom New Jersey tillbaka ända öfver Delawarefloden. Det var det mest
kritiska ögonblicket i det amerikanska befrielsekriget.
Liksom alla stora rörelser är äfven den amerikanska revolutionen ett verk af ett
energiskt fåtal. Det är otvifvelaktigt, att vida kretsar af folket, i synnerhet de
välmående och ansedda och sådana, som hade någon förbindelse med den engelska
högkyrkan, voro emot affallet från England. I senare tid har man, kanske med
någon öfverdrift, hänvisat på det faktum, att med kriget mot England kom äfven ett
amerikanskt inbördeskrig, och på den roll, som därunder utfördes af det engelskt sinnade
partiet, tories eller lojalisterna. Vida talrikare än dessa voro i hvarje fall de, som
ryckts med af de första ögonblickens hänförelse, men hvilkas ifver svalnade, så
snart motgångarne kommo. Det var icke vackert men mänskligt, att New Jerseys
befolkning föredrog de britiska truppernas guld framför kongressens pappersmynt.
Efter nederlagen förlorade milistrupperna modet, lämnade fanorna och gingo hem
till sig, de värfvade soldaterna rymde, och den amerikanska hären kunde tidtals
smälta ihop till 3,000 man. I december 1776 skulle en kraftig offensiv af den
britiska hären hafva kunnat förinta, om icke den amerikanska friheten så åtminstone
den amerikanska arméen. Aldrig har Washington varit större än i dessa dagar.
Han ensam bibehöll sitt lugn och förlorade icke hoppet att ändå till sist lyckas.
Genom den lyckliga kuppen vid Trenton julnatten 1776 och framgången vid
Princeton lyckades det honom att ingifva sina trupper nytt mod. De värfvade trupperna läto
nu öfvertala sig att stå kvar, lojalisterna blefvo modfällda, och nytt manskap
strömmad^ till Washingtons segerrika fanor.
År 1777 lyckades det engelsmännen att landsätta en här längst in i
Chesapeake-viken och att därifrån sätta sig i besittning af Philadelphia. Ehuru detta då för tiden
gällde för Nordamerikas största och rikaste stad, blef dess eröfring dock
ingalunda afgörande för fälttågets utgång, i synnerhet som amerikanerna samma år vun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
