Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Unionens yttre och inre befästande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
amerikas omätligt rika land öppna för världskonkurrensen, och i denna
vinstgifvande handel hoppades nordamerikanerna vinna lejonparten.
Då hotades de unga republikernas Oafhängighet af en fara. Spanien var icke
starkt nog att kväfva upproret, men den heliga alliansens monarker tycktes sinnade
att sända det hjälp och att äfven i den Nya världen tillämpa de legitimistiska
principerna. Och vid samma tid visade en europeisk stormakt benägenhet att utvidga
sina besittningar i Nordamerika. Genom Louisianafördraget hade unionens gränser
framflyttats ända till Klippbergen; en expedition, som skulle utforska den aflägsna
Västern, hade framträngt till kusten af Stilla hafvet, och amerikanerna begynte redan
uppställa anspråk på kustområdet därstädes. Dä det britiska
Hudsonbay-kom-paniet hade handelsstationer i dessa nejder, uppträdde äfven England som medtäflare.
I en 1818 afslutad konvention fastställdes, att Oregon-området mellan Klippbergen
och hafvet under tio år skulle tillhöra briter och amerikaner gemensamt. Men
äfven Ryssland, som bemäktigat sig halfön Alaska, sökte utbreda sig längre
söderut vid Stilla hafvets kust.
Tsaren, som i fjärran Västern hotade de amerikanska intressena, var tillika främste
man i den heliga alliansen, som skulle underkufva det spanska kolonialväldet. I
bägge fallen sammanföll Storbritanniens intresse med Förenta staternas, ty England
kunde ej se med välbehag, att ryssarne utsträckte sitt område i Amerika vid en kust,
på hvilken det själf hade anspråk, och ännu mindre låg det i dess intresse, att
Spanien återställde sitt handelsmonopol i Syd- och Centralamerika. Förenta staternas
president Monroe hade visserligen afböjt ett gemensamt uppträdande med Storbritannien,
men han visste, att han kunde räkna på denna makts understöd, då han den 2
december 1823 utfärdade sitt berömda budskap.
Aktstycket är visserligen för alla tider fäst vid Monroes namn, men det är ett
barn af statssekreteraren John Quincy Adams ande och penna. Med anknytning
till Washingtons neutralitetsförklaring och afskedsadress framhåller det, att Förenta
staterna ej vilja taga någon del i europeiska krig eller i lösningen af europeiska
frågor. Emot Rysslands utvidgningstendenser riktade sig den satsen, att den
amerikanska kontinenten ej vidare finge blifva föremål för kolonisation af någon europeisk
makt. Mesta delen af budskapet riktar sig dock mot den heliga alliansens
interven-tioiisplaner. - »Af rörelserna på denna hemisfär», heter det, »äro vi omedelbart
berörda och det af grunder, som hvarje förnuftig och opartisk iakttagare måste
klart inse. De förbundna makternas politiska system är väsentligen skildt från det
amerikanska. Vi äro skyldiga frimodigheten och de vänskapliga förbindelser, som
bestå mellan Förenta staterna och dessa makter, den förklaring, att vi måste
betrakta hvarje försök från deras sida att utsträcka sitt system till någon del af vår
hemisfär som en fara för vår fred och vår säkerhet.»
Den heliga alliansens makter afstodo från hvarje inblandning i den Nya världen.
Syd- och Centralamerika blefvo fria, och Ryssland samtyckte 1824 till att afstå
landet söder om en bredd af 54° 40’. Högtflygande planer på hela Amerikas förening
under stjärnbaneret uppdöko redan på den tiden. Om dessa panamerikanismens
drömmar också icke kunde omsättas i verkligheten, så hade den amerikanska
politiken dock firat en glänsande triumf, och Förenta staterna voro utan gensägelse
den Nya världens hufvudmakt.
Tiden från 1789 till 1815, ja, ända till 1825 behärskades af den yttre politiken.
Samtidigt hade emellertid den inre utvecklingen oafbrutet fortgått, om än i mycket
långsammare tempo än i de påföljande människoåldrarne. Befolkningen, som 1800
utgjort 5,3 million, belöpte sig 1810 till 7,2, 1820 till 9,6 och 1830 till nära 12 millioner.
Invandringen var äfven i denna period tämligen obetydlig; under de stora krigen i
Europa hade den alldeles afstannat, och först efter 1816 började den långsamt
tilltaga. Under årtiondet 1820-1830 kommo ungefär 150,000 invandrare. Under
denna tid har Västerns bebyggande gjort stora framsteg; den saken är emellertid så
viktig, att den längre fram skall blifva föremål för särskild behandling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
