Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Befrielsekrigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
än Englands försök att med vapenmakt drifva dem till resning. Men det, som först
och främst gaf saken fart i de spanska kolonierna, var dock den politiska
utvecklingen i moderlandet. I kolonierna hade man knappt fått kännedom om de spanska
Bourbonernas störtande genom afsägelsen i Bayonne, innan underrättelsen kom om Madrids
resning den 2 maj, och redan efter några månader följde budskapet om segern vid Bailen.
Härute, fjärran från händelsernas skådeplats, var man icke i tillfälle att kunna riktigt
bedöma styrkan af de krafter, som i Spanien stodo emot hvarandra. Upprättandet af
en provisorisk regering, de storordiga upprop, i hvilka denna och otaliga lokala juntor
manade det spanska folket att gripa till vapen mot främlingsväldet, måste så
mycket mer vilseleda kolonierna rörande det förtviflade i nationalregeringens ställning,
som Napoleoniderna voro alldeles ur stånd att göra sina anspråk på Spaniens
kolonialvälde gällande. Så kom det sig, att nyheten om Ferdinand VII:s fängslande
och Josef Bonapartes tronbestigning i kolonierna utan undantag besvarades med att
de vägrade den officiella bonaparteska regeringen lydnad och, i afvaktan på den
lagliga styrelsens återställande, i sin ordning bildade lokala föreningar eller juntor,
hvilka tills vidare bemäktigade sig de administrativa befogenheterna. På detta sätt
inträffade det i de flesta af Sydamerikas provinser, att de koloniala guvernörerna,
af hvilka somliga misstänktes för benägenhet att erkänna moderlandets faktiska
regering som laglig, redan under loppet af år 1809 tills vidare skötos åt sidan. Men
till och med där man, såsom i Caracas, utropade republiken, skulle konung
Ferdinand VII vara ärftlig president. Med Brasiliens föredöme för ögonen ansågo
äfven många politiker i de spanska kolonierna dessas ombildande till en eller flere
spanska sekundogeniturer för det önskvärdaste. Underhandlingar härom fördes
också flere år, i början under förmedling af det portugisiska hofvet, efter Ferdinand
VII:s återkomst direkt i Madrid. Men till följd af nya politiska strömningar i Arne-,
rika och konung Ferdinands motvilja mot alla eftergifter ledde dessa förhandlingar
aldrig till något resultat.
Det karakteristiska för omhvälfningen i de spanska kolonierna var, att den
utgick från kreolerna. Den spanska regeringen hade gärna sett, att unga kreoler
ingingo i moderlandets armé, och hade äfvenledes befordrat dem i spansk civiltjenst,
stundom till och med till högre grader. Däremot voro kreolerna principiellt
utestängda från alla högre poster i den koloniala förvaltningen. Denna afspärrning
hade känts så mycket bittrare, som dylika poster alltigenom voro mycket väl
aflö-nade och af sina innehafvare nästan utan undantag nyttjades till att på mer eller
mindre laglig väg vinna rikedom. Härigenom hade en skarp motsats uppstått
mellan de spanska kolonialämbetsmännen och kreolerna, en motsats, som icke heller
saknades, där den, såsom i Mexiko, Lima och Buenos Aires, undanskymdes för den
ytliga betraktelsen genom ett lifligt umgängeslif inom de bildade kretsarne.
Visserligen var det ännu endast ett försvinnande fåtal, som i harmen öfver sådana
förhållanden anställde jämförelser med tillståndet i andra land, framför allt i
Nordamerikas Förenta stater, och däraf insöpo längtan efter ett liknande
samhällstillstånd i sitt eget land. Men af sådana element leddes emellertid den revolutionära
rörelse, som börjat med vägran att erkänna det bonaparteska konungadömet och
med upprättandet af provisoriska styrelser, i hvilka kreolerna voro afgjordt
öfvervägande. Att makten sålunda gled öfver till kreolerna, var på samma gång den
bästa rekommendation det nya tillståndet kunde erhålla i denna folkklass’ ögon, och
då de spanska myndigheterna hvarken voro i stånd att med våld hejda denna
utveckling eller kunde besluta sig för att göra de medgifvanden, som sakernas
läge påkallade, så bidrogo de själfva i ej ringa mån att så starkt utvidga den klyfta,
som öppnat sig mellan moderland och kolonier, att det för hvar dag blef allt omöj
ligare att slå någon brygga däröfver.
Osäkerheten i förhållandena ute i kolonierna ökades i hög grad genom
händelserna i hemlandet. Nationalregeringen hade endast till en tid förmått hålla stånd
mot de franska bärarne. Vid slutet af år 1809 sågo sig spanjorerna inskränkta till
några få kustområden, och inom hvart och ett af dessa ryckte en junta till sig
makten och bestred hvarje annan myndighets berättigande. Och de, som på grund af
nödvändighetens tvång inkallades till Cadiz som representanter för hela folket, visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
