Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Befrielsekrigen - 3. Staterna i det latinska Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckliggöra de ännu obetvingade provinserna med samma slags frihet, som redan
praktiserades i republiken Columbia.
Innan San Martin drog sig tillbaka, hade han inkallat en konstituerande kongress
i Peru, men den röjde ringa benägenhet att underkasta sig Bolivars
militärdiktatur. Först sedan man misslyckats i försöket att på egen hand få bukt med
spanjorerna och misstro och afund hotade att göra slut på endräkten mellan
patrioterna, beslöt kongressen att påkalla Bolivars hjälp och att äfven i Peru förläna
honom diktaturen. I slaget vid Junin (augusti 1824) rättfärdigade Bolivar det
förtroende peruanerna visat honom, men då han stod i begrepp att fullfölja segern
genom ett eftertryckligt förföljande, återkallades han af oroande budskap till
Columbia. Äfven där hade man börjat tröttna vid hans själfviska äregirighet. För att
själf trygga grundvalarne för sin politiska maktställning måste han öfverlåta åt sin
trogne underbefälhafvare Sucre att med den försvagade hären uppsöka fienderna
i Cuzcos högland, som bildade medelpunkten för deras makt. Läget var så vådligt,
att spanjorerna redan trodde sig säkra om seger öfver patrioterna. Men Sucre
förstod att draga sig ut ur det nät de uppställt för honom, och när han till sist
upptog striden, vid Ayacucho, skedde det under så gynnsamma förutsättningar, att han
vann en fullkomlig seger (december 1824). Frukten af denna seger blef, att de sista
trupper, som kämpat för det spanska herraväldets upprätthållande i Peru och
Bolivia, sträckte vapen och förbundo sig att utrymma landet. Förutom Callao och
Puerto Cabello, hvilkas hamncitadell voro ointagliga för patrioterna, var sålunda
hela Sydamerika fritt och oafhängigt.
Under frihetsstriderna i söder hade Mexiko och Centralamerika stått som passiva
åskådare. Under det kritiska året 1812 hade äfven Mexiko utstått inre skakningar,
men de hade haft en helt annan karaktär än resningen i Södern. Där var
befrielsen så godt som uteslutande ett verk af kreolerna, hvilka gentemot infödingarne
känt sig kallade att intaga samma härskande ställning, som förut tillkommit
spanjorerna. I Mexiko var rörelsen från början en de inföddes resning mot invandrarne
och nödgades sålunda kreoler och spanjorer att sammansluta sig till gemensamt
själfförsvar. En spansk präst vid namn Miguel Hidalgo hade genom sina fanatiska
predikningar mot landets förtryckare vunnit ett oerhördt anhang bland Mexikos
mestizer och indianer. Hans här, som svällde upp till 100,000 man,
öfversvämmade provinserna norr om hufvudstaden från haf till haf och nedslog allt motstånd
på öppna landet. Icke heller mindre provinsstäder voro i stånd att värja sig mot
hans skaror. Att angripa hufvudstaden med sina dåligt beväpnade, illa
disciplinerade och illa anförda massor vågade han dock icke/Så förtärde upproret sina
egna krafter, och den inre upplösningen gjorde det snart möjligt för kreoler och
spanjorer att i förening utkräfva en blodig hämnd af de vilseförda indianskarorna.
Den gemensamma faran sammanhöll nära tio år framåt de spanska elementen, ty ännu
glödde nationalhatet hos den infödda befolkningen och tog sig tid efter annan
enstaka, om än mindre allvarsamma utbrott. Först när kreolerna trädde på
infödingarnes sida, var timmen slagen för det spanska herraväldet äfven i Mexiko.
En kreolofficer Augustin de Iturbide upptog i Mexiko samma planer, som San
Martin velat genomföra i Södern. Han satte i gång ett pronunciamiento, som uppsade
vice-konungen tro och lydnad men utbad sig en spansk prins som regent i ett
»konungarike Mexiko». Då det efter flere års underhandlingar blef tydligt, att en
sådan ej stod att få, antog Iturbide själf i maj 1822 kejsarkronan. Men redan efter
ett år hade den inre söndringen äfven här gått så långt, att monarkien fick lemna plats
för en federativ republik efter nordamerikanskt mönster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
