Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Staterna i det latinska Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATERNA I DET LATINSKA AMERIKA.
119
erkännande, att i alla de fall, där de tvistande icke kunde komma till
uppgörelse i godo, öfverlemna afgörandet till en skiljedomstol, hvars utslag man lojalt
underkastade sig, äfven där det ej motsvarade hvad man hoppats och önskat.
På sådant sätt blef Jandet småningom definitivt uppdeladt äfven i världsdelens
mest aflägsna nejder. År 1866 enades Chile och Bolivia om gränserna vid Stilla
hafvet i distriktet Mejillones, 1881 Chile och Argentina rörande deras ömsesidiga
anspråk i Patagonien; 1894 reglerade Peru och Ecuador, 1900 Argentina och
Uruguay, 1903 Brasilien och Bolivia genom fördrag sina gränser. Men såsom sagdt
lyckades man icke alltid komma direkt till uppgörelse. År 1895 begynner de stora
territoriella Skiljedomstolarnes era, som såtillvida haft ett stort historiskt intresse,
att den dels ledt till vetenskapligt utforskande af stora områden glest befolkadt land,
dels blifvit en
anledning till att det
arki-vaiiska och
kartografi-ska materialet till de
sydamerikanska
landens historia
genomarbetats med en
grundlighet, som den väl
länge skulle hafva måst
vänta på, om den
endast skulle hafva
framgått ur vetenskapligt
intresse.
Till de viktigaste
bland dessa
skiljedomsutslag hörde det, som
reglerade gränsen
mellan Venezuelas Förenta
stater och Britiska
Gua-yana.
År 1896 hade
England med mycken
hänsynslöshet gjort sina
anspråk på det
omstridda området
gällande, tvärt afvisat de
venezuelanska
förmedlingsförslagen och helt
enkelt besatt det ifrå-
Porfirio Diaz, president i Mexiko.
Efter fotografi.
gavarande landet. Men
då inblandade sig
Nordamerikas Förenta
stater i saken och
genom-drefvo, att äfven
England underkastade sig
skiljedom. Domstolen
skulle sammanträda i
Paris och dess
utslags-gifvande ordförande
utses af ryske tsaren.
Utslaget tillerkände
vene-zuelanerna en stor del
af det af engelsmännen
besatta landet och
framkallade hos de förra en
storm af öfversvallande
tacksamhetsyttringar
mot systerrepubliken i
norr.
Detta
skiljedomsutslag sammanföll till
tiden med Förenta
staternas sträfvanden att
sammanföra
republikerna i norr och söder
till en närmare
förbindelse och att fortbilda
Monroe-doktrinen i den
riktning, att amerikanska angelägenheter, äfven där de berörde internationella
intressen, skulle regleras af amerikaner allena med uteslutande af alla främmande makter.
Allt detta verkade tillsamman därhän, att den venezuelanske presidenten
Cip-riano Castro, som genom en militärrevolution af den vanliga sorten upphöjts till en
ställning, hvars uppgifter han ej var vuxen, fullkomligt tappade hufvudet. Han
arbetade nu systematiskt att uttränga alla utländingar äfven på det ekonomiska
området och sökte under grofva rättskränkningar för regeringens eller infödda
affärsmäns räkning lägga beslag på de talrika och värdefulla företag, som
drefvos i Venezuela med främmande kapital. Då nu Tyskland, England och Frankrike
för att skydda sina undersåtars intressen gemensamt blockerade de venezuelanska
hämnarne, gick han visserligen in på att hänskjuta de främmande rättsanspråken
till en skiljedomstol. Men då den nordamerikanska unionen äfven i detta fall
förrådde en omisskännlig välvilja för den sydamerikanska systerrepubliken,
undandrog han sig under allahanda undanflykter de förpliktelser, som skiljedomen ålagt
honom, och gick slutligen därhän, att han äfven gentemot nordamerikanska
medborgare fullföljde sitt system att uttränga utländska företag. Och för att skaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
