Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Internationell politik 1815-1825.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
Redan år 1819 gjorde Metternich det lyckade försöket att döda
författningslif-vet i de särskilda tyska staterna genom intervention af Tyska förbundet. År 1820
begynner den stora aktionen, interventionspolitikens egentliga period. I flammande
eldskrift hade då framträdt den revolutionens skräckbild, man långt förut målat på
väggen. De våldsamma skakningar, som raskt efter hvarandra frambröto på
Pyreneiska och Apenninska halföarne, hade i yttre hänseende karaktären af
militärrevolutioner och uppkallade på förhand den formella rättskänslan emot sig, emedan
de utgjorde ett brott mot edlig förpliktelse. Dessa omhvälfningar blefvo straffet för
den trånga dynastiska uppfattning, som gjort sig gällande vid uppbyggandet af det
nya Europa, och den blinda omsorgen om dess upprätthållande, som kom att
kränka en ännu visserligen oklar nationalkänsla. De restaurerade regeringarne hade
mestadels gjort alltför liten affär af sin plikt att åstadkomma en förnuftig
uppgörelse mellan de under deras egen sjusofvareslummer uppväxta folk-eller
klassintressena och de gamla bördsstånden, som ingenting glömt. Man fördjupade klyftan
genom korttänkt sträfvande efter oinskränkt makt och genom hätska förföljelser,
mot personer, som under den föregående tiden varit verksamma i motsatt riktning.
För de grundläggande motsatserna uppkommo vid denna tid i Spanien
benämning-arne »liberaler» och »serviler».
Hos rörelsernas ledare och deras anhang bland massorna framträda ett nästan
barnsligt vankelmod, ett lidelsefullt misskännande af det faktiska och i
sammanhang därmed en förledande öfvertro på konstitutionella författningsformers
saliggörande kraft. Blott svårigheten att finna en mera passande utgångspunkt kan delvis
för-klara, hur man kunde haka sig så fast vid 1812 års spanska författning som något
slags frihetspalladium.
I Spanien hade den 1814 återställde Bourbonen, konung Ferdinand VII,
skyndat att upphäfva denna radikala skapelse af de i Cadiz inneslutna cortes,
hvilken, i sig själf full af motsägelser, på intet sätt lämpade sig för ett land, som
genom ett utrotningskrig återfallit i halft barbari. Till följd af denne monarks
afskyvärda missbrukande af envåldsmakten samt af en politisk ovederhäftighet,
som till och med förskräckte stormakternas kabinett, kom denna författning att,
ju mer tiden led, i de förföljda liberalernas ögon omgifvas med ett slags
helgongloria. Missnöjet fortplantade sig till hären, som fick svälta, medan kyrka och
adel återfått nästan alla sina företräden,, Regeringens oduglighet underlättade de
sedan Napoleonstiden åt sig själfva öfverlemnade amerikanska koloniernas affall. På
grund af denna obotliga vanstyrelse och truppernas gamla vana vid
sammansvärjningar proklamerades i januari 1820 författningen af 1812 bland en kår, som
sam-mandragits i närheten af Cadiz för inskeppning till Sydamerika.
Rörelsen utbredde sig hastigt. I författningsvänliga kretsar godtog man
författningen i hopp om en blifvande revision. Men radikalismen på andra håll och
konungens hållningslöshet omöjliggjorde denna utväg.
Den 7 mars förklarade Ferdinand sig villig att besvärja författningen af 1812,
och två dagar därefter fann han sig öfvervakad af en provisorisk junta. I cortes
dukade moderados under för exaltados, dels till följd af kronans otillförlitlighet, dels
emedan prästerskapet blifvit förbittradt genom Upphäfvandet af klostren och
uppeggade befolkningen i provinserna till att bilda s. k. »trosarmeer». Ställd inför
inbördeskriget anropade Ferdinand främmande hof om hjälp.
I grannstaten Portugal hade man vid samma tid sett sig försatt i ett liknande
läge. Sedan konung Johan 1807 flytt till Brasilien, hade landet liksom sväfvat
i luften mellan sin gamla beskyddare England och det numera själfständiga
konungariket Brasilien. Det i konungens namn styrande regentskapet, som stod
under synnerligen starkt inflytande af den portugisiska härens öfverbefälhafvare
engelsmannen Beresford, hindrades redan genom adelns och prästerskapets ännu
fort-bestående privilegier och den engelska handelns öfvervälde att hela de sår, som i
det föregående tillfogats landet. Den 25 augusti 1820 kom det i Oporto till en
militärrevolt, som hastigt utbredde sig och ledde till att en konstituerande
cortesför-samling proklamerade den spanska författningen af 1812.
I Italien hade den smygande revolutionsandan och den gåtfulla vördnaden för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
