Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Restaurationens tid i Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
påfven Pius VII, icke vore förenligt med konungadömets värdighet. Konungen
skulle kanske hafva funnit sig mest tillfredsställd af en revision, men ultras drefvo
honom till beslutet att anse traktaten ogiltig såsom främmande för den lagliga
statsmyndigheten och att därför ersätta den med en fullkomligt ny. I sin villfarelse
trodde man, att kurian genom Upphäfvandet af de organiska artiklarne utan
svårighet skulle kunna vinnas därför. Men gentemot denna konstlade
legitimitetsprincip uppreste sig från påflig sida principen om kyrkans ofelbarhet, som ej tillät att
offra de i kraft af konkordatet insatta biskoparne för deras motståndare. De
underhandlingar, som omedelbart efter den första restaurationen inledts härom i Rom,
förrunno i sanden. Först efter den andra restaurationen tog underhandlingen fart
och ledde till afslutande af ett nytt konkordat mellan påfven och konungen (1817).
Man skred genast till att utnämna nya biskopar. Genom detta aftal blef - endast
mot upphäfvande af de organiska artiklarne - 1802 års konkordat ersatt med det
af 1516. Men detta var, bortsedt från den mellan Leo X och Frans I öfverenskomna
regleringen af de kyrkliga ämbetenas besättande, redan före revolutionen föråldradt
och obrukbart. Konkordatets upphäfvande af de gallikanska kyrkofriheterna hade
århundraden igenom varit föremål för opposition från domstolarnes sida. Skulle
nu annaterna återinföras? En oerhörd tillökning i antalet biskopsstift förebådade
nya bördor för staten. Och allt detta utan någon trygghet för statskyrkorättsliga
anspråk och utan någon fördel för omfattningen af statens rättigheter i afseende på
kyrkan (Jura circa sacra och in sacrä). Richelieu ansåg, att i kraft af kronans rätt ett
båda sidor bindande fördrag förelåg genom ratifikationen. Men hans kolleger,
såsom konungens förtrogne Decazes och justitieministern Pasquier, gjorde gällande,
att konkordatet af 1802 såsom statslag endast på den författningsenliga
lagstiftningens väg kunde upphäfvas eller ändras. För den skull förelade man deputerade
kammaren 1818 ett lagförslag, genom hvilket många statsrättsliga betänkligheter skulle
undanrödjas. Sammanblandandet af konkordat och lag skulle möjligen i framtiden hafva
föranledt svårigheter, t. ex. emedan enligt lagförslaget de organiska artiklarne endast
skulle upphäfvas, såvida de innehöllo något mot läran stridande. Ärliga Ultramontaner
blefvo bekymrade, huruvida deras medverkan till en lag, som ändrade en af
påfven gifven bestämmelse, vore förenlig med deras religiösa plikter. En af dem vände
sig omedelbart till påfven. Denne uppmanade i bref till lagens bekämpande. Trots
den till undvikande af värre saker förut uttryckta beredvilligheten att gifva sitt bifall
satte sig ultras nu emot lagförslaget, som redan syntes doktrinärerna misstänkt. Så
tog ministären tillbaka förslaget, och Frankrike besparades smäleken af en
vidunderlig restauration. Rom, som måste betacka sig hos sina vänner, tycktes till en
början vilja fortsätta sitt spel. Men redan i augusti 1819 samtyckte påfven till ett
provisorium, hvarigenom antalet biskopsstift höjdes i motsvarande grad och
konkordatet af år 1817 stillatigande uppgafs. Man har sedan - i Frankrike
näppeligen till Ludvig XVIIIrs missbelåtenhet-förfarit, som om ingenting inträffat, och
förhållandena mellan stat och kyrka reglerades efter konkordatet af 1802 och de
organiska artiklarne, ända tills detta upphäfdes genom 1905 års lag om skilsmässa
mellan stat och kyrka. År 1822 uppfördes anslag till trettio nya biskopsstift.
Richelieu, som i själ och hjärta mera lutade till ultras, hade långt dessförinnan
dragit sig tillbaka, sedan han 1818 tack vare de främmande makternas förtroende till
hans person utverkat ockupationens upphörande samt lättnader vid reglerandet af
de i freden betingade godtgörelserna till privatpersoner i utlandet. Under den
mo-narkisk-liberale Decazes fullföljdes nu medvetet politiken att nationalisera
konungadömet och därigenom rojalisera nationen. Arméen blef reorganiserad,
tryckfriheten lagstadgad och en vallag införd, som flyttade tyngdpunkten något åt vänster.
Ultrarojalisterna, som sammanslöto sig kring grefven af Artois, fördubblade sin
opposition, och deras raseri gick öfver alla gränser, när en fanatiker 1820 mördade
grefvens af Artois yngre son, hertigen af Berry, hvilken på grund af sin broders,
hertigens af Angouléme, barnlöshet varit dynastiens hopp. De tilläto sig till och
med att från talarstolen brännmärka Decazes som mördarens medbrottsling. Den
åldrande och sjuklige konungen, hvars handlingskraft ej gick upp mot hans
omdöme, vände sig än en gång till hertigen af Richelieu, som fåfängt ansträngde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
