Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Kejsardömet Österrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEJSARDÖMET ÖSTERRIKE.
143
om stum lydnad. Frivillig hängifvenhet af sjelfmedvetna medborgare passade
åtminstone icke efter 1809 i hans system.
Med den till en början ännu påtagliga efterblifvenheten hos de flesta icke tyska
nationaliteterna i kejsarstaten låg svårigheten för Frans väsentligen däri, att han
bland sina återvunna och sina nya undersåtar räknade millioner tyskar och
italienare, medlemmar af stora kulturfolk, af hvilka åtminstone de senare genom
Napoleons välde alldeles lösryckts ur sammanhanget med nedärfda tillstånd och
känslor. Endast om Tyskland och Italien höllos nere i vanmäktig splittring, kunde man
hoppas på att trygga rikets stabilitet mot hvarje störande luftdrag. Statskanslern
furst Metternich har som chef för geheime hof- och statskansliet under en hel
människoålder (1814 till 1848) uppehållit denna efter honom benämnda politik. I de
delar af Italien och
Tyskland, där
Österrike icke själft
omedelbart härskade, må-|
ste detta system med
alla medel förhindra
uppkomsten af
rotfasta nationella och
politiska krafter.
Framgång för ett
sådant system hade icke
varit möjlig, om icke
Metternichs
diplomatiska konst hos de
härskande funnit
eller förstått uppväcka
samma
revolutionsskräck, samma behof
af lugn efter stormen,
som rådde i Wien.
Man’ har anmärkt
som en brist hos
statsmannen, att han blott
arbetat för dagen.
Men hur kunde han
förutse något sådant
med den omogenhet,
som präglade natio-
Daniel O’Connel.
Målning af B. Mulrenin.
nalitetsrörelsen hos
de bildade både i
Tyskland och Italien,
och med de
synnerligen starka
partikularistiska strömningar, som på bägge
hållen motverkade
denna rörelse?
Alltnog,
Metternich behärskade
Europa, medan där
hemma kejsarens
hals-starriga vilja, fientlig
mot hvarje
förändring, höll igen, där
ett befriande uppslag
ofvanifrån skulle
hafva varit rent lifsbehof.
Så står då i
sanning ingen positiv
tanke eller handling
att framleta ur det
dåvarande Österrikes
inre lif. Såsom
kejsaren sade: allt blef
vid det gamla. Detta
förändrades hvarken
af finanssvårigheterna eller af de påträngande ekonomiska spörsmålen. Endast att,
under det mycket ändrade sig där utanför, den uppifrån så högt värderade hemliga
polisen blef ännu mer tryckande, ja, själsdödande. Detta gäller framför allt om det
lombardisk-venezianska konungariket, där den hätska förföljelsen med anledning af
sympatierna för revolutionerna i grannlandet Piemont förrådde hemlig fruktan i stället för
styrka. I Ungern, där ingen riksdag inkallades från 1811 till 1825, rådde under tiden
militarism och byråkratism, med undanskjutande af organen för den adliga själfstyrelsen.
Att det tyska elementet i här och förvaltning, »det oersättliga bindemedlet i denna
för öfrigt endast dynastiskt sammanhållna byggnad», därigenom prisgafs åt de andra
nationaliteternas afund och ovilja, har svårt hämnat sig på det habsburgska riket.
I de tysk-österrikiska arflanden och de genom det förenade hofkansliet
gemensamt med dem förvaltade slaviska områdena nöjde man sig - icke alldeles efter
Metternichs sinne - med de gamla, politiskt betydelselösa landtdagarne i
provinserna. Det var vid denna tid, som tjecherna i Böhmen först återkommo till
medvetande om sin nationalitet, utan att detta dock fick någon större betydelse, så länge
Frans lefde. Detta så mycket mindre, som just Böhmens jordegande adel äfven utgjorde
en väsentlig del af de gammalösterrikiska aristokratkretsar, som genom ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
