Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND. 145
till följd af konungens motvilja mot allt slags representationsform endast delvis
lyckade försöket att förena den lutherska och reformerta bekännelsen i en unierad
landskyrka samt slutligen det rikligt tilltagna underhållet af den katolska kyrkan. Hvad
som i anknytning till den tidigare stein-hardenbergska lagstiftningen gjordes för
åstadkommande af ett själfegande bondestånd slog däremot fel. Här som i mycket
annat, som försummades, framträder den sociala och ekonomiska öfvervikten hos den
jordegande adeln, i synnerhet i landen öster om Elbe. Till och med besittningen
af Rhenlanden med deras liberala borgarklass sågo dessa junkrar med motvilja.
Dessa gamla motståndare till den steinska lagstiftningen funno dessutom stöd i
konungens fruktan för oroligheter och revolution.
På en tid, då författningsideerna ännu voro vid lif på ledande håll i
Preussen, hade furstarne i Bayern, Wiirttemberg, Baden samt andra syd- och
mellan-tyska stater gifvit sina folk författningar (1818 och 1819). Utan att bry sig om den
skillnad, som man i Wien sökt inlägga i förbundsakten mellan en föregifven äkta
tysk ständerförfattning och en utländsk representativ parlamentsförfattning, hade man
t. ex. i Bayern infört en verklig folkrepresentation, hvars medlemmar voro förpliktade
att betrakta sig endast som hela folkets representanter, oberoende däraf att valen i viss
mån anordnades efter stånd. I dessa sydtyska kamrar erhöll nationen en ovärderlig
öfningsskola för folkets deltagande i det offentliga lifvet. Trots ej sällsynta
öfverdrif-ter och bristande erfarenhet om statens behof hafva striderna därstädes utvidgat den
politiska tankevärlden, betryggat ordets frihet och satt en gräns för slöseriet och
oordningen i finanserna. Om dessa institutioner möjligen varit till skada genom att
stärka partikularismen, så låg grunden därtill ej i dem själfva utan däri, att sådana
ej infördes öfverallt i Tyskland. Furst Metternich och hans diplomatiska och
publicistiska handtlangare hade nu vid hvarje tillfälle varnande frambesvurit spöket af
antimonarkistiska tendenser för att skrämma de ängsliga furstarne. I början
oroades man mindre af konstitutionella bekymmer än af nationella rörelser, sådana
de sades vara i svang och hota furstesuveräniteten ej blott i pressen och bland den
studerande ungdomen utan, såsom man ville veta, äfven i vida kretsar af den
preussiska ämbetsmannaklassen; underligt hade det varit, om icke under sådana
förhållanden en del sinnen gripits af harm öfver nationens trots alla förväntningar
ute-blifna föryngring.
När den studerande ungdomen, ännu uppfylld af den kristligt-germanska
stämning, som deras sångares romantik upptändt, efter nedläggandet af ärofullt burna
vapen ånyo möttes för att fortsätta sitt afbrutna arbete vid universiteten, bildade den
1815 ett tyskt studentförbund (Burschenschaft), som från Jena hastigt utbredde sig
till andra tyska högskolor. Den heliga plikten att öfva sig för fosterlandets tjenst borde
vid hvarje universitet utplåna de olika sinsemellan rivaliserande föreningarne.
Men framför allt skulle den inbördes sammanslutningen mellan dessa
studentförbund från högskola till högskola, oberoende af dynastiska gränser, i viss mening
blifva en sinnebild af det hela, enade Tyskland. Inom ett tyskt suveränförbund,
som ej tog notis om någon tysk nation, och med den inom hvarje stat rådande
af-söndringen från andra universitet därutanför var detta ett steg af käckaste
själf-hjälp. Så kom det sig då, att förverkligandet af denna plan på ett heltyskt
studentförbund vid festen i Wartburg i oktober 1817 säkert syntes de högt uppsatta
väktarne af det bestående fullt lika förskräckligt som det ungdomliga ofog att
uppbränna de reaktionära tyska författarnes skrifter, hvarmed Luthersfesten afslutades.
Den preussiske konungen, hvars sinne länge plågats af bekymmer öfver
jakobinis-mens utbredning i hären och bland folket, kom nu fullständigt i Metternichs händer,
i synnerhet då (1819) mordet på författaren Kotzebue, en af de »servila»
publicisterna, gifvit ett visst sken af sanning åt det alldeles ogrundade antagandet af en
vidtutgrenad revolutionär sammansvärjning. Från det håll, där man till hvarje
pris ville undertrycka alla nationella och konstitutionella utbrott, gjordes nu det
bästa bruk af situationen. Genom de s. k. Karlsbad-besluten, som hösten samma
år (1819) påtvingades förbundsdagen, ville man betrygga verkställandet inom
mot-sträfviga förbundsstater af repressiva beslut, klafbinda pressen genom sträng censur för
periodiska skrifter under 20 ark samt inskränka universitetens lärofrihet genom
Världshistoria VI. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
