Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Italien och den romerska kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
kommelse förblifva ett geografiskt begrepp, utan tillstymmelse till politisk enhet,
ett offer för dynastiskt främlingsvälde. Österrike hade genom besittningen af
konungariket Lombardiet-Venezien försäkrat sig om förmynderskapet öfver Norditalien
och genom sekundo-geniturerna Modena och Toskana och tills vidare äfven Parma
utsträckt det öfver Mellanitalien, och äfven de öfriga staterna saknade möjlighet att
undandraga sig dess inflytande. Den till Neapel återkomne konungen af Båda
Sici-lierna hade i ett särskildt fördrag förbundit sig att ej införa någon fri författning
eller tåla några nyheter, som Österrike höll oförenliga med sitt herravälde i
Lombardiet-Venezien. I kritiska lägen kunde Metternich äfven räkna på konungariket Piemont,
som tills vidare höll sig tillbaka. Ännu större inflytande måste den gamla katolska
huf-vudmakten Österrike ega i Kyrkostaten. För öfrigt behöfdes det knappt någon sporre
på den ifver, hvarmed man öfverallt utanför Toskana och möjligen äfven Parma,
där en viss måtta iakttogs, med en till absurditet gränsande hänsynslöshet arbetade
på att utplåna allt, som under den franska tiden gjorts i framåtskridandets tjenst.
Adel och prästerskap återinsattes i besittningen af de rättigheter, som tillkommit
dem före revolutionen, utom i de fall, där kronan själf blifvit arfvingen.
Ett sådant polisregemente till undertryckande af politisk och kommunal
själfständighet var särskildt egnadt att gifva näring åt den traditionella italienska
konspirationsmanien : i mången stad stod snart det ena hemliga förbundet mot det andra.
Det är redan nämndt, huru detta sjukdomsämne tagit den europeiska areopagens
uppmärksamhet i anspråk. Följden var ökad misstro, starkare tryck.
Ingenstädes framträdde dessa hemliga förbund i mindre tilltalande gestalt än i
den under de katolska staternas ifriga medverkan återställda Kyrkostaten, som
under den prästerligt milde Pius VII, trots den erfarne och bildade
kardinal-statssek-rateraren Consalvis insiktsfulla förvaltning, förvärfvade sig vitsordet att vara sämre
stj^rd än någon annan stat utanför Turkiet. Den teokratiska principen att så vidt
som möjligt lägga all makt i invigda prästhänder stod i skarp motsats till ett af
den moderna tidens idéer påverkadt samhälle.
Därtill hade denna påfliga territorialstat, så mycket dess bestånd än var
sammanvuxet med Italiens, visat sig stå i vägen för halföns utveckling i enhetlig riktning.
Påfvens ställning som den katolska kyrkans öfverhufvud med lika skyldighet mot
alla dess medlemmar syntes just vid den tiden vara ett hinder mot en förändring
i detta hänseende. Den katolska kyrkan hörde till den allmänna restaurationens
andliga makter i det nittonde århundradet. Missräkningarne i fråga om resultatet
af det revolutionära mänsklighetsevangeliet samt en af tidens nöd föranledd
sinnesriktning inåt hade gjort slut på den före 1789 rådande ebben i religiös känsla och
äfven inom bildade klasser åstadkommit en småningom stigande flod af religiositet.
Såsom talrika omvändelser just inom de högst bildades kretsar visade, kom
själaväckelsen närmast den katolska kyrkogemenskapen till godo, hvilken berömde sig
af den påtagligaste frälsningsvissheten. Pius VII och hans efterföljare arbetade med
klokhet och ifver att draga nytta af denna gynsamma tidsströmning. Redan året
1814 fick bevittna Jesuitordens återställande. Raskt organiserade sig dessa zeloter
i Frankrike och Tyskland och gjorde front mot den äfven inom prästerskapet och
vetenskapen framträdande friare uppfattningen rörande dogm och kyrka. Snart
uppväxte ock en ny generation af kyrkans män, för hvilken hvarje verklig tolerans var
en styggelse. Den leddes af den kurialistiska grundsatsen, att kyrkan som
gudomlig institution i sin kanoniska lag en gång för alla fått normen gifven för dess
ställning i världen, gentemot staten. Denna norm kunde väl medgifva undantag
till undvikande af värre ondt men uteslöt beståndande eftergifter på någon punkt.
Såsom vi sett, var det icke långtifrån, att denna grundsats segrat i Frankrike med
upphäfvande af konkordatet och de organiska artiklarne. Liksom här så kunde de
kuriala zelanti-(ifrarne) icke heller på andra håll genomföra sina önskningar med
ens. Det behöfdes mycken smidighet hos de romerska diplomaterna med den kloke
kardinal Consalvi i spetsen för att vid återställandet af den genom revolutionen
skakade kyrkliga ordningen förlika de papistiska anspråken med regeringarnes
territo-rialistiska. Och här och där såg man liksom i Frankrike de moderna
åskådning-arne om konfessionernas likaberättigande än en gång segra trots Roms öfverlägsna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
