Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Italien och den romerska kyrkan. - 8. Ryssland och den orientaliska frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diplomati. Man måste gå in på hvad man ej förmådde ändra, i hopp om en bättre
framtid och under reservation för den kanoniska principen. Det 1818 med
konungariket Båda Sicilierna afslutade konkordadet var emellertid en fullkomlig seger.
Visserligen uppgaf Rom några föråldrade rättigheter till förmån för konungens rätt
att besätta alla biskopsstift, men det såg på samma gång till att hela klerus i såväl
disciplinärt som ekonomiskt hänseende underordnades påfvemakten. Med Schweiz kom
man icke för tillfället och med konungariket Nederlanden först 1821 och 1827 till
afslutande af ett konkordat.
I Tyskland, där den grundliga omhvälfningen af de politiska förhållandena med
nödvändighet påkallade en kyrklig restauration, tog saken ett egendomligt förlopp.
Förgäfves hade man på Wienkongressen manat till upprättandet af en tysk
nationalkyrka under romersk öfverhöghet. Den förnämste målsmannen för detta yrkande,
den af Rom icke erkände kapitularvikarien Wessenberg i Konstanz, hade icke
tröttnat att fordra en primas och större själfständighet för biskoparne. Till följd
afrege-ringarnes afund och mångas misstro mot allt, som ville heta tyskt, kom det icke
ens till ett försök. Den bayerske underhandlaren afslöt 1817 i Rom, i strid mot
sina instruktioner, för Bayerns del ett eget konkordat, som lemnade porten öppen
för Roms alla anspråk. Men regeringen kunde icke underlåta att bryta udden af
fördraget genom att först promulgera detta religionsedikt som bihang till den 1818
utfärdade författningen och sålunda under häfdande af den författningsmässiga
pariteten. Preussen nöjde sig med den af Hardenberg med Consalvi öfverenskomna
cirkumskriptionsbullan af 1821, genom hvilken nya inom statsområdet fallande
biskops- och ärkebiskopsstift upprättades med rikligt statsunderhåll. Kapitlets valrätt
erkändes, dock med reservation för statens rätt till föregående gensaga. Liknande
uppgörelser erhöll äfven Hannover och de till den öfverrhenska kyrkoprovinsen hörande
sydtyska staterna. Emellertid var den tiden ej fjärran, då romanisterna å sin sida
skulle bekväma sig till att med förstånd och skicklighet använda liberalismens
hjälpmedel press och föreningar för att bekämpa motståndet från lekmannahåll.
Först då föllo territorialsystemets gamla skyddsvärn.
8. Ryssland och den orientaliska frågan.
Af allt det, som i kejsar Alexander I:s mottagliga ungdomsår stått för honom som
eftersträfvansvärdt, hade det ryska folket vid hans lefnads slut sett ganska litet
förverkligat. Han hade hvarken upphäft kronoböndernas - mycket mindre adelsböndernas -
lifegenskap eller satt sina drömmar om en konstitution i verket. Alexander var ej
en obetydlig personlighet, men han saknade fasthet och förmåga att fasthålla sina
ideal. Därför hade hans själfhärskardöme ej medfört några mera ingående
reformer, och den i alla sina grader roflystna och fala byråkratiens växande inflytande
hade förhindrat den välsignelse man väntat af detsamma. Alltjämt gällde ordspråket:
»Det är högt till himmelen och långt till tsaren». Det af tsaren utsedda riksrådet
hade ej mycket att säga, och dess uttalande blef ofta nog lemnadt utan afseende.
»Ministerkommitteen» existerade faktiskt endast på papperet; tsaren regerade efter
godtycke med särskilda ministrar, då han icke för någon tid gaf sitt förtroende åt
gunstlingar, såsom Speranskij och - under hithörande tid - Arakljejev.
Verksam kontroll öfver förvaltningen saknades nästan helt och hållet. Guvernörer,
polismästare o. s. v missbrukade sin makt i lika fruktansvärd grad som godsherrarne
sin. Dessa hade oinskränkt makt öfver sina lifegna bönder, undantagandes lifvet,
så länge de endast uppställde de erforderliga rekryterna. På bönderna tryckte en
personlig skatt till kronan, från hvilken adel, präster och borgargillen i de fåtaliga
städerna förblefvo fritagna. Att det stora slaviska riket var dömdt till inre
stillastående, hade ytterst sin grund i den faktiska rättslöshet, den ekonomiska
bundenhet och den sociala hjälplöshet, i hvilken dessa »själar», som i det europeiska
Ryssland anslogos till 40-50 millioner och som sålunda utgjorde hufvudmassan af
befolkningen, framsläpade sitt lif. Bilanden Finland och de baltiska Östersjöpro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
