Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Andliga makter i restaurationens tidsålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
väg för en säregen utveckling inom de historisk-filologiska facken. Den tyska
idealfilosofiens blomstring var likaså glänsande som öfvergående.
Hvad Goethe diktade efter 1815, kunde knappt upptagas i kretsen af de då mest
lasta böckerna. Icke så att hans genius på gamla dagar i stelnad höghet tillslöt sig för
allt nytt. Liksom han med all sin klassicism haft kärleksfull förståelse för
gammaltysk konst, sedan han genom Boisserées ifver gjort närmare bekantskap med
densamma, så är det hans bekantskap med den orientaliska diktningen vi hafva
att tacka för de poetiska skatterna i hans Westöstlicher Divan. Men så högt
samtiden personligt och litterärt ställde den väldige, förstod den ännu ej att uppskatta
den utomordentlige lefnadskonstnären. Och så fingo då diktarens sista
symbolisk-allegoriskt formade skapelser passera utan djupare deltagande. Hvad Goethe,
Schiller och jämte dem Wilhelm von Humboldt eftersträfvat, en estetisk uppfostran af
människosläktet, kunde näppeligen påräkna erforderliga förutsättningar, innan
frukterna mognat af den sedan seklets andra årtionde i skolväsendet, särskildt
Preussens, inplantade nyhumanistiska riktningen. Tills vidare behärskade romantiken
fältet. Men romantikerna hade icke tillintetgjort sina motståndare. Ej nog att
den klassiska diktningen bibehöll sig vid deras sida, att man trots allt gärna
hörde den uthånade Kotzebues lustspel: förnuftsrättens politiska doktrin bildade
alltjämt ett viktigt ferment, och på den protestantiska teologiens område bibehöll
sig rationalismen ännu in i nästa mansålder. Romantikens genomgående själsdrag
var längtan. Från samtidens utilism och förståndsmässiga upplysningsmani
längtade den hän till en \rerklig eller endast drömd förgångenhet, till en konstens
gyllene tidsålder, som den ville finna i sammansmältningen af kyrka och konst, l
öf-vermåttet af ungdomlig hänförelse hade den snart sagdt gjort skalden till profet,
ja, åtminstone i sina önskningar, identificerat poesi och religion.
Ingen har verksammare än dess lärjungar arbetat för att göra den tyska
litteraturen till ett väldigt receptaculum för världslitteraturen genom bearbetningar eller
öfversättningar af andra folks vittra storverk. Tanken på en världslitteratur, en
gång tänkt af Herder och nu med glädje helsad af Goethe, syntes blifva verklighet.
Vid sitt längtansfulla återvändande till det förgångna hafva romantikerna dessutom
återupptäckt det hembygdsegna, det nationella, under medvetet bortseende från
klassiska ämnen och former.
Det rent poetiska skapandets kulminationstid var visserligen redan förgången för
skolans upphofsman, för Tieck, August Wilhelm von Schlegel och hans broder
Friedrich, när romantikerna i triumferande medvetande om sin andel i utvecklandet af
tysk nationalkänsla trädde in i restaurationstiden. Tiecks noveller, Ruckerts sonetter
i pansar och Uhlands politiska sånger äro visserligen all heder värda; Fouqués
lyftning, Brentanos och von Arnims behag hafva ännu hänryckt generationer. Men i
denna diktning Öppnas alltmer utrymme för godtycke, öfverdrift, för upplösande
ironi och fantasteri. Formen blir med afsikt oklar. Inom dramat behöfver
nian blott erinra sig Zakarias Werner och Grillparzers tidigaste skapelser.
Inom berättelsen har framför andra E. T. A. Hoffmann i mycket lästa dikter visat
benägenhet att flytta lifvet ut i det overkliga, Sagogenren, för hvilken bröderna Grimm
gjort epok genom sin oefterhärmliga samling af tyska folksagor och hvars
konstmässiga efterbildning bl* a. försökts af W. Hauff, förvandlades under Hoffmanns
nervösa händer till godtycklig fantasilek. För öfrigt kunde nog mången riktning,
som i våra dagar tycker sig mycket modern, i de tiderna finna sin lätt igenkännliga
urbild, såsom stämningsdiktningen hos den finkänslige Chamisso.
Men äfven om man bortser från den af ringaktningen för reglerna befrämjade
öfverproduktionen af mycket undermåligt, måste man väl medgifva, att den tyska
romantiken gjort större skada än gagn* Det sjukliga, verklighetsskygga fick för stort
spelrum. Samtiden såg sig i flere hänseenden återvisad till det förgångna och afstängd
från det lefvande lifvets ström genom denna romantik, som nu sammanföll med
restaurationsperiodens reaktionära rörelser. Som symptom må endast erinras om den
tidens talrika omvändelser och ortodoxa väckelser* Den nya åskådningen verkade
med hela sin makt på Savigny, den genialiske grundläggaren af den historiska
rättsskolan, hvilken genom sin beryktade sats, att samtiden ej lämpade sig för en allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
