Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Andliga makter i restaurationens tidsålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
ställa många efter frälsningsvisshet trängtande själar. Den konfessionella
rättrogenheten gjorde framsteg, sedan tidens nöd äfven inom den evangeliska kyrkan återgifvit
mången den förlorade tron på en återlösning allenast genom Jesu offerdöd. År 1828
erhöll denna genom vissa politiska och filosofiska tidsströmningar främjade riktning
ett kraftigt stridsorgan i den af Hengstenberg grundade evangeliska kyrkotidningen.
I Frankrike hafva vi sett, hurusom pressen i vidsträckt bemärkelse var ett vapen
i de stridande partiernas hand. Men riktningen på det praktiska lifvet var äfven
utmärkande för den diktande och skapande andens alster öfver hufvud taget. Först
komma i nästan
apostolisk ifver den
stridbara kyrkans
förkämpar, Bonald,
de Maistre och de
Lamennais. De alla,
med piemontesaren
de Maistre i spetsen,
predikade påfvens
absoluta makt inom
kyrkan och hans
makt som
skiljedomare i världsliga
angelägenheter. Hos de
Maistre är detta
nästan en gifven följd
af hans politiska
världsåskådning.
Hos den bretagniske
prästen Lamennais
frambröt den
religiösa känslan med
lidelsefull öfverdrift,
tills han till följd af
lidna missräkningar
kastade om och
sökte verka för
katolicismens försoning
George Wilhelm Friedrich Hegel.
Kopparstick af Bollinger efter en målning "af Heller.
med tidskulturen.
En mäktig
föregångare hade dessa
män haft i
Chateau-briand, som egnade
sin besjälade
diktarkraft åt uppgiften att
gentemot den torra
klassicismen häfda
den poetiska
skönheten hos
kristendomen och den
kyrkligatraditionen. Cha-teaubriand är den
franska romantikens
fader, målsmannen
för den af nedärfda
regler obundna
dik-tarinspirationen. Till
denne nyromantiske
epiker kom 1820
lyrikern Alphonse de
Lamartine med sin
känslofulla
Meditations. Honom var
det förunnadt att
finna i stället för att upp-
finna, att se i stället
för att söka, så att han kunde afvinna den idealistiskt fattade yttervärlden de vekaste
stämningar i sitt inre. Trots den politiska roll han kom att spela i framtiden var Lamartine en
förnäm melankolisk enstöringsnatur, som endast älskade att lyssna till sin egen
diktar-genius. Kanhända delvis just därför har den en gång så firade sångaren i våra dagar måst
träda tillbaka för den invärtes sönderslitne A. de Vigny och för Victor Hugo, som trots
sin karaktärssvaghet slog igenom både i lyrik, drama och roman. Dessa diktares
företräden har man velat se i deras poesis rent formella fulländning, delvis äfven i
deras förmåga att upptäcka och för läsaren afslöja de djupare kontrasterna i deras
natur. Dessa män, till hvilka omedelbart före restaurationtidens slut kom Alfred de
Musset, hafva på alla andliga områden befäst romantikens herravälde. Till
romantikernas krets hörde äfven historieskrifvaren A. Thierry och den djupt anlagde Guizot,
som till en början grubblade lika mycket öfver konstens som historiens principer.
Till följd af det legitima konungadömets stora felgrepp förbereddes redan under
restaurationstiden romantikens affall från dess legitimistiska och religiösa ideal, så
att denna konstform efter revolutionen 1830 kunde bestråla borgarkonungen Ludvig
Filips regering med sitt skymningsskimmer.
Det får icke förgätas, att vid sidan af denna bibehöll sig en annan riktning, ett
barn af det adertonde århundradets anda. Dit hörde talangfulla historieskrifvare,
såsom A. Thiers och Michelet, hvilka först hyllat romantiken och nu djärfdes att
under restaurationens bann förhärliga revolutionen af 1789. Den populäraste af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
