Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. 1830 års omhvälfning i och utanför Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
tigaste uppgifter för den närmaste lagstiftningen uppställdes uttryckligen att afskaffa
pärernas ärftlighet och sänka strecket från 300 till 200 francs.
Den nya regeringen såg sig ej som den gamla hänvisad till adel och präster
utan till det förmögna borgerskapet, som i »borgarkonungens» upphöjelse firade sin
egen triumf. Gentemot de härur framväxande politiska anspråken sökte Ludvig
Filips äregiriga och envisa personlighet göra sig gällande under en seg brottning
om makten. Det republikanska arbetarpartiet, som 1830 funnit sig bedraget på
segerpriset, hade under den första tiden gifvit sin missräkning tillkänna genom
upprepade resningar, men dessa blefvo utan undantag nedslagna, och för arbetarne
återstod då endast att se framtiden an och i all stillhet samla krafter till
julimonarkiens störtande.
Europas erkännande af den nya ordningen i Frankrike lät ej synnerligen länge
vänta på sig. Ludvig Filip gjorde sig förtjent att blifva upptagen i makternas
krets genom den beslutsamhet, hvarmed han sökte oskadliggöra förkämparne för
parlamentarisk öfvermakt, som tillika voro förkämpar för en aggressiv utrikespolitik.
Känslan af den nytimrade tronens osäkerhet påtryckte hans hållning under de första
åren en viss korrekt återhållsamhet. Då Belgiens affall från det oraniska
konungadömet hotade att uppkalla makterna till väpnadt ingripande för upprätthållande af
1814 års statssystem, hjälpte Ludvig Filip till att hålla igen, till dess hans
legi-timistiske antipod tsar Nikolaus’ krigiska interventionslust afleddes genom
revolutionen i Polen.
När Frankrike skakades af julirevolutionen, hade sedan länge en grundlig
förändring hotat i förhållandet mellan de båda nationaliteter, holländare och belgier,
som stormakternas godtycke år 1814 sammankopplat i konungariket De Förenade
Nederlanden. Hvad betydde en fordomdags befintlig dynastisk samhörighet
gentemot skiljaktigheten i härkomst och religion, i gamla erinringar och lefvande
intressen? l Ju mera holländare och belgier under den stora revolutionen utvecklat
sin nationalkänsla på bekostnad af det provinsiella enstöringslifvet, dess tvärare
visade de sig gentemot hvarandra. Holländarnes individualitet och ännu mer den
oraniske konungen Vilhelm I:s personlighet och politik voro föga skickade att
befria belgierna från känslan af att man förfogat öfver dem mot deras egna intressen
blott som ett medel att förstora det oraniska husets makt. Trots sitt större antal
fingo belgierna ej skicka flere ombud än Holland till de gemensamma
generalstaternas, oqh dessa kunde ej utkräfva ansvar af konungens holländska ministrar; äfven i
fråga om besättandet af ämbets- och officersplatser samt beskattning och rättskipning
funno sig belgierna tillbakasatta, och de båda folkens näringslif gick i alldeles skilda
banor. Regeringens godtyckliga sätt att behandla pressen gjorde äfven denna
ventil overksam. Det katolska prästerskapets missnöje öfver den calvinska
bekännelsens likställighet vidgade klyftan i landet, i synnerhet sedan regeringen, efter
att hafva gjort sig till herre öfver folkskolorna, äfven tänkte göra prästkandidaternas
utbildning beroende genom en filosofisk läroanstalt i Löwen. Det är ett rent
klassiskt vittnesbörd om sakens oförnuft och de styrandes missgrepp, att klerikaler
och kyrkofientliga liberaler efter 1828 förenade sig mot regeringen. Den ena delen
införde slagordet »undervisningsfrihet», den andra fordran på tryckfrihet i förbundet,
hvars hufvudmän blefvo den klerikalt sinnade de Mérode och den demokratiske
de Potter. Detta var första gången, som ung-ultramontanerna försökte att för sina
intressen göra bruk af den nya tidens andliga vapen, press och föreningsrätt.
Läget ^tillspetsade sig, då man bildade en förening för att hålla de af regeringen
afsätta ämbetsmännen skadeslösa och denna lät döma föreningens upphofsman
till landsflykt (april 1830). Denna åtgärd syntes de upphetsade hufvudena dess
mer godtycklig, som den egensinnige konung Vilhelm ej hade någon förmåga att
verka mildrande och försonande. Då sinnena voro så lidelsefullt upprörda, var det
ej underligt, att »den stora veckan» i Paris efter fyra dagar åtföljdes af detta
meningslösa uppror i Briissel, som inom kort upprepades bland annat i Löwen, Luttich,
Brugge och Journal Prinsen af Oranien ingrep personligen för att bemedla en till
förvaltningen inskränkt skilsmässa mellan de båda landen, men detta hade lika litet
resultat som några veckor senare ett militärangrepp under hans broder. De radi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
