Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Tyskland och Schweiz till 1840; England till periodens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
tionen alltför mycket i händerna. Mot öfverdrifter af radikala pressorgan hjälpte man
sig 1832 genom förbundsbeslut. Men de sålunda nedtystade publicisterna förflyttade
endast sin verksamhet från redaktionsrummet till gatan. Bullrande folkfester,
sådana som konstitutionsfesten vid slottsruinen Hambach i Rhen-Pfalz 1832, skulle
riktigt eftertryckligt åskådliggöra förbrödringen mellan liberalerna i alla land som
en makt gentemot de solidariskt uppträdande regeringarne. Och en
revolutionsunge - hur ofta hade icke regeringarne målat det spöket på väggen! - yppade
sig 1833, då en handfull öfverspända studenter inlät sig på det dumdristiga
försöket att spränga själfva förbundsdagen i Frankfurt genom att storma högvakten. Så
betydelselös händelsen var, i betraktande af den då alltigenom rådande
monarkiska och ordningsälskande folkstämningen, o gaf den anledning till nya förföljelser
mot pressen, studenterna och universiteten. Åter igångsattes den mest motbjudande
demagogförföljelse, och åter riktade den sig häftigast mot de för tyska
enhetssträf-vanden beskyllda medlemmarne af die Burschenschaft, hvilka som förpestade skulle
utestängas från hvarje framtida existensmöjlighet i fosterlandet. Med skickligt
utnyttjande af den förskräckelse »Frankfurtattentatet» framkallat hos regeringarne
genomdref Metternich på en ministerkonferens i Wien 1834 flere hemliga beslut,
som beröfvade de särskilda staternas ständer rätten att yttra sig om giltigheten af
förbundsbeslut och hänsköt författningsstrider mellan regering och ständer i en
stat till afgörande genom en förbundsskiljedomstol, hvars medlemmar uteslutande
tillsattes af regeringarne. Regeringspåbud förblefvo gällande, äfven om domstolarne
förklarade dessa rättsligen ogiltiga. Denna förbundets polismyndighet utvidgades
genom 1832 års bestämmelser rörande förbundsdagens ingripande i händelse af
skattevägran i förbundssaker samt genom förbuden mot föreningar och föreningstecken.
Huru långt nationen i sitt naturliga utvecklingsbegär och regeringarne i sin
mystiska uppfattning af sitt utaf Gud förlänade envälde blifvit skilda från hvarandra,
framgick med förskräckande klarhet genom förloppet af den hannoverska
författningsstriden.
Af de tre förbundsland, som voro förenade med främmande kronor, kom
Hannover först lös; det skedde 1837, då vid Viktorias tronbestigning i England hennes
farbroder hertig Ernst August af Cumberland efter tysk fursterätt blef konung af
Hannover. Till denne förslagne man, som fullt och fast trodde på en
gudaförlä-nad, hvarje annan rätt upphäfvande konungslig envåldsmakt, hade den genom 1833
års grundlag tillbakasatta adeln länge satt sina förhoppningar. Då han enligt nämnda
grundlag ej hade den dispositionsrätt öfver de rika kronodomänen, som han
behöfde för att öka sina inkomster, lät han i november 1837 upphäfva den efter
lands-och förbundsrätt gällande författningen och löste statens tjenstemän från deras ed.
Då den lagligen afskaffade landsordningen af 1819 på nytt skulle blifva gällande,
förklarade sig sju framstående professorer vid universitetet i Göttingen af samvetsskäl
bundna vid sin författningsed. Detta steg besvarade Welfkonungen med en akt
af brutal kabinettsrättskipning, i det att han afsatte de sju männen från deras
ämbeten och förvisade tre af dem, Dahlmann, Gervinus och Jakob Grimm, såsom de
mest skyldiga ur landet. I stort sedt förblef landets röst stum gentemot denna
regeringsterrorism, utom det att en förening bildades i Leipzig för att tills vidare
betrygga lifvets nödtorft för de sju från Göttingen. Om en känsla af solidaritet i
liberala intressen dittills ofta verkat elektriserande på tyska sinnen, så slog nu
bekymret för den allmänna rättssäkerheten ett mycket fastare politiskt band kring
tusentals goda patrioter. Och när förbundsdagen 1839 afvisade en anhållan af en
hannoveransk ständerförsamling om ingripande iill författningens skydd, blef denna
nya erfarenhet en verksam lektion för den politiska uppfattningen. Man började
nu inse, att utan gemensamhetsförfattningens ändring i nationell riktning alla fri- och
rättigheter sväfvade i luften; medvetandet därom, att de styrande för dynastiska
kotterikänslor offrade ej mindre rätt och billighet än nationella intressen, värfvade
friska krafter för den tyska enhetssaken.
Men sådana erfarenheter blefve äfven en god jordmån för den sedan 1832 i
stillhet tillväxande republikanska strömningen. Denna vann anslutning äfven bland
anhängare af den liberala Rotteck-Welckerska skolan. Och tusentals sansade för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
