Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Tyskland och Schweiz till 1840; England till periodens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
fättningsvänner, hvilka, såsom Dahlmann, måste hänföras till de konservative, funno
sig nödsakade att till en början samverka med de radikala elementen. Ur dessa
gruppers uppträdande med och emot hvarandra framgick visserligen ett slags
partiexercis men äfven en viss oklarhet i de politiska begreppen. Helt omärkligt fördes
moderata åskådningar öfver till radikala, i synnerhet i fråga om förväxlandet af
politiska rättigheter med politiska skyldigheter. Men intet var att hoppas utan
på-drifvande nedifrån. -
I Preussen höll den lefvande andan på ett förtorka i förvaltningen. De
styrandes själfsäkra öfverlägsenhet kunde icke påverkas eller rubbas genom en press, som
hölls nere af censuren, eller genom en friare strömning i städernas själfstyrelse, hvars
rådplägningar genom förhemligandet utestängdes från växelverkan med det
offentliga lifvet. I godtyckligt afvikande från tidsriktningen förstod man ej att
tillgodogöra sig de andliga gnistorna. Man nedtrampade plumpt nationellt sinnade
ynglingars ädla öfverdrifter genom att döma dem till döden eller till lifstids fängelse,
och man förföljde samvetena, då man näpste gammaltroende lutheraner genom att
inspärra andlige, ja, straffa husfäder, som vägrade att uppgifva, hvem som döpt
deras barn. I dessa och andra stycken förrådde sig mest samma hand. Det var
den åldrande konungen själf, för hvilken polisstatens formalism föll sig bekvämast och
som icke ville låta öfvertyga sig om sina landsfaderliga afsikters oförenlighet med
den nya tidens uppspirande lif. De kungliga kabinettsorderna, som alltjämt
fram-Jjungade straffande eller förbjudande, måste öka afsaknaden af en instans, som
kontrollerade absolutismen.
Och samtidigt med det att klyftan mellan styrande och styrde ökades, uppväxte
en djupgående strid med den katolska kyrkan och med Preussens egna katolska
undersåtar ur en kabinettsorder af 1825, genom hvilken de i Schlesien gällande
bestämmelserna för blandade äktenskap mellan katoliker och protestanter
öfverför-des på de 1815 förvärfvade Rhenlanden.
I motsats till Fredrik den Stores princip hade Hohenzollrarnes territorialistiska
kyrkopolitik sett sig nödsakad att genom underhandling med påfven befästa det
nya ordnandet såväl af de under revolutionstiden söndersplittrade kyrkliga
stiftsområdena som af biskopsvalen. I medvetandet om de kyrkliga institutionernas frikostiga
utrustning och tillmötesgåendet mot biskoparnes kraf hade man så mycket mer
beredt sig på ett godt förhållande till motparten, som det adertonde århundradets
fördragsamma ande ännu fortlefde hos den äldre generationen af det katolska
prästerskapet. De svårigheter, som på grund af blandade äktenskap snart yppade sig
i Rhenprovinserna, hade man därför återigen sökt reglera genom direkt
underhandling med påfven Pius VIII. Ett påfvebref af 1830 befanns dock så föga
tillfredsställande för en paritetisk stat som Preussen, med olika, berättigade kyrkosamfund,
att man nu beslöt sig för (1834) att med ärkebiskopen af Köln, friherre von
Spie-gel, afsluta en detta kompletterande konvention för honom och hans suffraganer.
Men omedelbart därefter afled denne tysksinnade kyrkofurste, och under inflytande
af den romantiske kronprinsen af Preussen uppställde den förblindade regeringen vid
valet af efterträdare en känd fanatiker friherre Klemens August von
Droste-Vische-ring som sin kandidat. Den nye ärkebiskopen tog snart regeringen ur den villfarande
tron, att han måste och skulle upprätthålla konventionen, äfven om den ej skulle vara i
öfverensstämmelse med det påfliga brefvet. Han tillbakavisade hvarje
öfverenskommelse och likaså yrkandet att nedlägga en värdighet, till hvilken han upphöjts
under andra förutsättningar. Efter pinsamma underhandlingar lät konungen 1837
fängsla honom och insätta honom på fästningen Minden. Inga oroligheter
inträffade, men ett skri af raseri bröt löst från hela den katolska världen, och då
Preussen fåfängt såg sig om efter stöd, måste det redan 1838 gifva med sig i frågan rörande
blandade äktenskap. Klemens August förblef dock fången, så länge Fredrik Wil
helm III lefde. Dennes efterträdare underkastade sig det romerska anspråket för att
genom samtycke till inrättandet af en koadjutor i Köln kunna stilla den kyrkliga
jäsningen. Han uppgaf därför det kungliga placet och medgaf biskoparne den friaste
förbindelse med Rom. Vidare upprättade han i kultusministeriet en särskild
katolsk afdelning, som genom sin sammansättning måste a priori vara benägen att vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
