Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Tyskland och Schweiz till 1840; England till periodens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKLAND OCH SCHWEIZ TILL 1840; ENGLAND TILL PERIODENS SLUT. 175
behandlingen af statskyrkliga frågor taga de kanoniska anspråken till utgångspunkt.
Till det yttre återvände freden, men felet har sedan ej stått att godtgöra. Nya
människor med alldeles afvikande grundåskådningar besatte småningom de
kyrkliga ämbetena; under lifligt deltagande från lekmannahåll förberedde sig med makt
en renässans af det romerska kyrkoväldet.
Vid samma tid hade en strängt klerikal riktning kommit till väldet i Tysklands
näst största stat - Bayern - och konung Ludvig I hade fallit undan för deri
katolska kyrkans anspråk, sedan han tröttnat vid landtdagens kontroll öfver hans
utgifter för konstnärliga ändamål.
I Schweiziska Edsförbundet, hvars neutralitet 1815 blifvit folkrättsligt garanterad,
var helheten gentemot de 22 suveräna kantonerna endast svagt organiserad genom
en förbundsdag (Tagsatzang) med en mellan tre kantoner växlande Vorort (den
kanton, som stod i spetsen för förbundet).
Ehuru på det litterära området en ny anda tidigt framträdt inom den yngre
generationen, hade man ej före 1830 på allvar uppställt en mera genomgripande
ombildning som mål. Först efter julirevolutionen och sedan man, mestadels på
fredlig väg, i flertalet kantoner låtit den ärftliga aristokratien lemna plats för mera
demokratiska författningar, syntes tiden inne (1831) att utplåna gamla brister jämväl
ur förbundsförfattningen. Men motståndet från flere kantoner blef så starkt, att
ett med stor möda tillvägabragt utkast 1833 måste åter läggas åsido. Den
demo-kratisk-representativa reformen inom de särskilda kantonerna förde emellertid ett
friskare drag med sig, som ledde till skilsmässa mellan rättskipning och
civilförfattning och till lika politiska rättigheter för kristna medborgare. För samfärdseln kunde
intet mera genomgripande uträttas, så länge den gamla centralförfattningen
fortbe-stod. Däremot erkändes det som en statsplikt att sörja för undervisningen på alla
stadier. Universitet uppstodo i Zurich 1833 och i Bern 1834. Kantonen Basel
upplöstes vid samma tid i tvenne, Basel-stadt och Basel-land.
I England hade den styfva toryismen blifvit försvagad till följd af missnöjet med
ledarnes hållning vid katolikernas emancipation och sedan genom de fläktar af en
ny anda, som nådde dit öfver Kanalen. Understödd i sina politiska sträfvanden
genom framträdandet af de socialt tillbakasatta arbetarkretsarne, gjorde den rika
medelklassen vid valen 1830 slut på motpartiets öfvervikt. Wellington måste gifva
plats för ett whigkabinett med Grey i spetsen. Denne lyckades 1832 efter häftiga
strider med öfverhuset genomföra den ifrigt påyrkade reformen af underhuset.
Rotten boroughs förlorade sin valrätt, men valkretsarne förblefvo olikartade. Den
aktiva valrätten anknöts vid påvisandet af fastighetsinkomst eller hyra (arrende)
öfver visst minimum, den passiva vid en hög census. Hufvudsaken var, att städernas
borgerskap dels i första rummet, dels i förstärkt skala kom till politisk medverkan,
genom fördubbling af de valberättigades antal. Däremot förblefvo
arbetarmassorna uteslutna från rösträtt, trots det att de genom allahanda demonstrationer
sökt medverka till reformens genomförande.
Efter parlamentets ombildning begynte en period af länge behöfliga reformer,
genom hvilka till en början whigs sökte inlösa sina löften. Ministären hade
visserligen majoritet i underhuset, men dess ställning försvagades genom konungens
betänksamhet och påtryckningarne af dess radikala och irländska bundsförvanter.
Den irländska frågan förmådde hvarken ministären Grey eller den 1834 följande
ministären Melbourne lösa. Den gamla motsatsen mellan ett mindre antal
högkyrkliga angelsaksare och millioner keltisk-katolska irer gjorde sig på den tiden
framför allt gällande i kyrkofrågan. Agrarförbrytelser hörde trots alla tvångslagar
till ordningen för dagen, och katolikerna uraktläto planmässigt att betala såväl
tionde till anglikanska kyrkan som vederbörliga arrendeafgifter. Från liberalt håll
föreslogs gång på gång att inskränka den irländska högkyrkans tillgångar och
använda öfverskottet till bildningsändamål, men detta stötte i öfverhuset på
oöfver-vinneligt motstånd af dem, som trodde sig kämpa för tronens och altarets bestånd.
Det i synnerhet genom O’Connell underblåsta missnöjet på Irland gick ända
därhän, att man fordrade unionens upplösning (repeal). Införandet af större rättvisa
i förvaltningen kunde icke afhjälpa de stora grundfelen i behandlingen af Irland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
