Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Radikalism och socialism. Protestantisk kritik och ultramontana segrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIKALISM OCH SOCIALISM. PROTESTANTISK KRITIK OCH ULTRAMONTANA SEGRAR. 18*1
framträdde nu en rad helt unga tyska skriftställare, hvilka 1835 fingo det genom
sin erinran om Mazzinis skapelse misstänkta namnet »det unga Tyskland». Laube,
Gutzkow och andra utgjorde på intet sätt ett kotteri - flere af dem kände ej ens
hvarandra - men de voro ense om att ställa poesien i lifvets, i framåtskridandets
tjenst. I det hänseendet voro de banbrytare. Ännu fanns det t. ex. ingen bildande
konstnär, som tänkte på att upptaga det sociala lifvet till behandling. Därför verkade
de nämnda författarne revolutionärer med sina talangfulla ehuru omogna arbeten, i
hvilka de uppträdde för tankens och viljans frihet, för fria folks förbrödring
oberoende af kyrkligt dogmtvång, för kvinnans emancipation, men också för en
omvärdering af de sedliga begreppen, som kom mycket nära köttets emancipation.
Men hvad Gutz-
kow fräckt tillät
sig i romanen,
beundras nu
förtiden på
skådebanan. - Som
alltid uppstod snart
ur skriftställarnes
egen krets en
reaktion mot det
förvända och
farliga. Men
rege-ringarne ansågo
både samhällelig
och sedlig
ordning hotade och
slogo i onödan
till med
klubban. Den
preussiska gick i spetsen
med förbud.
Sedan kom (1835)
ett beslut af
förbundsdagen, som
förbjöd
spridningen af dessa
författares liksom
Heinrich Heine.
Radering af Grimm.
Heines skrifter.
Intill midten
af 1840-talet hade
de
kommunistiska och
socialistiska teorierna på
sin höjd vunnit
inflytande i
trängre kretsar.
Saint-Simons och
Fouriers läror talade
icke folkets språk;
med deras
påtagliga utväxter
genom
Saint-Si-mons lärj unge
En-fantin blef
statsmakten snart
färdig. Gentemot den
rådande
fysiokra-tismen, som
försvurit sig åt Adam
Smith, fattades
det visserligen
icke tillfälliga
hänvisningar till mas-
sornas
rättigheter. Men Chevaliers skrifter och engelsmannen Owens sträfvanden hade dock mera
en filantropisk än en socialistisk riktning. Just systematikernas öfverdrifter, såsom
afskaffande af familjen och arfsrätten, fria äktenskap och barnagemenskap, bidrogo
att verka frånstötande. Först omkring år 1840 blef det socialistiska krafvet på en
annan organisation af arbetet teoretiskt och praktiskt förfäktadt och utbredt genom
Louis Blanc och Ledru-Rollin. Med sådana element förenade sig Proudhons
bestickande tankar för att vinna insteg hos 1848 års arbetargeneration.
I Frankrike kom det 1839 till en kommunistisk rörelse, hvilken dock endast
ådagalade sakens påtagliga svaghet. Något senare gjorde den tyske skräddaren Weitling
ett misslyckadt försök i Schweiz att praktiskt genomföra kommunismens läror. Trots det
uttryckliga framhållandet af det berättigade i socialismen genom den religiöst
entusiasmerade fransmannen Lamennais, trots hjärtegripande förböner för de förtryckte
i Freiligraths dikter förblef äfven det oförnekliga i dessa nya tankar så godt som
ofattbart för den tidens regeringar och folk, som endast hade erfarenhet och
upprättning af politiska maktfrågor. Och de raskt tillväxande arbetarmassorna själfva
trodde ännu liksom de engelska kartisterna, att de skulle kunna förbättra sin
ställning genom anslutning till de demokratisk-republikanska partierna, som
beredvilligt upptogo många af deras viktigaste fordringar på sitt program. Visserligen
fanns det sedan 1830-talet ett kommunistförbund med säte i Paris och sedan 1840
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
