Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Radikalism och socialism. Protestantisk kritik och ultramontana segrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
i London, men de hade tills vidare endast fått svaga afläggare i de olika landen. I
Tyskland förekommo visserligen socialistiska diskussioner i den rhenska och
schle-siska pressen, men de nedtystades mestadels genast genom censuren. Det hände till och
med, att man från konservativt håll sökte - visserligen utan framgång - vinna
arbetarne till bundsförvanter mot liberalismen genom att erkänna befogenheten i
deras klagomål. I Frankrike kom den maktlystna bourgeoisiens förblindelse och
borgar-konungadömets kallsinnigt formella frihetsprincip att bereda riklig
näring åt det missnöje, som gaf arbetarne klassmedvetenhet gentemot deras
»utsu-gare». Men 1840-talets arbetarmassor, framför allt de begynnande
arbetarförening-arne, voro ännu långtifrån medvetna socialister. Det principiella utformandet af
ett särskildt program för ett proletärparti skedde genom tyskarne Friedrich Engels
och Karl Marx. Ett verk af dessa båda är det på kommunistkongressen 1847 antagna
och 1848 offentliggjorda »kommunistiska partimanifestet», som utkom på flere språk.
Här stämplas bourgeoisien i egenskap af feodalismens arftagare, förmedelst
kapitalet och den fria konkurrensen, som fienden, genom hvilken arbetaren förnedrats till
endast ett arbetsredskap. Därför är det kommunisternas plikt att understödja hvarje
revolutionär rörelse mot det bestående sociala och politiska tillståndet, och sakens
internationella karaktär angifves med slutorden: »Proletärer i alla land, förenen
eder!* De tydligt uppställda socialistiska framtidskrafven, såsom expropriation af
grundegendomen, afskaffande af familj och arfsrätt, progressiva skatter, industriell
och agrarisk statssocialism med lika arbetstvång för alla, få alltså icke hindra de
socialistiska arbetarne att i förbund med oppositionspartier af annan färg deltaga i
omstörtandet af det bestående. Det var detta, som år 1848 blef af praktisk
betydelse i det berömda proletariska kampprogrammet. Revolutionens
misslyckande kom därför äfven att skada arbetarintressena. När arbetarne längre fram
åter började besinna, hvad deras rätt tillhörde, var det förbi med inflytelsen af den
litterära socialismen, sådan den utbredts genom Proudhons läror. I stället trädde
nu det marxska systemet med dess till det praktiska skarpt afpassade satser, ett
nytt stånd framträdde och började sin klasskamp.
Den vetenskapliga kritiken lät ej betvinga sig. Den riktade sig just mot de
punkter, som man trott betryggade genom den hegelska trollformeln om trons och
vetandets inbördes försoning. Redan år 1835 utkom »Jesu lif» af teologen David
Strauss, som sökte intuitivt afslöja utvecklingen af religiösa föreställningar, i det
att han uppfattade större delen af de evangeliska berättelserna som ohistorisk och
som en oafsiktlig produkt af den diktande fantasien inom den äldsta kristna
kyrkan. Baur och hans skola i Tubingen fördjupade hans principer genom historiskt
sinne. Det djärfva uppslaget framkallade en förbittrad motrörelse inom den lärda
litteraturen och teologiska kretsar. Just under detta tecken skilde sig andarne åt.
Till och med Feuerbachs antropomorfism vann anhängare. Från den sanktionerade
hegelianismen afsöndrade sig en radikal vänsterriktning med en ny
världsåskådning, som stod i möjligast skarpa motsats till den romantiska. Till bekämpandet
af all denna förnekelse kallades den åldrande Schelling till Berlin.
Den under rationalismens tidsålder tillbakaträngda ultramontanismen hade
funnit marken beredd genom de själsskakningar mänskligheten genomgått under
revolutionens gräsligheter samt genom de restaurerade regeringarnes revolutionsskräck
och behof af stöd. Det 1814 i besittning af Kyrkostaten återinsatta påfvedömet
ansågs ju höra till dessas krets. De talrika omvändelserna till katolicismen af
begåfvade och viljekraftiga protestanter under det följande årtiondet bevisade samma
rubbade sinnesjämvikt nedifrån. Från första dagen hade påfveväldet intagit sin ställning
med anspråk på absolut maktfullkomlighet inom det kyrkliga området i dess
vidsträcktaste bemärkelse; det hade skyndat att återställa de bepröfvade verktygen mot
de inkomna slappare och rationalistiska riktningarne, inkvisitionen, index,
kongrega-tioner och ordnar, framför allt jesuiternas. Men icke nog med detta. Trots understödet
af icke katolska makter återupptog det vid sitt återställande åtminstone som
ledstjärna för sitt handlingssätt det gamla anspråket på exklusivitet. Ur alla
kurians uttalanden på den tiden, i konkordat, cirkumskriptionsbullor eller
påfve-bref, ljuder det emot de annorlunda troende liksom en gång ur hedningarnes mun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
