- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden efter 1815 /
186

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Makternas politik i Spanien, Turkiet och de främmande världsdelarne.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

186 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.

skepp skydda Porten mot dess vasall. De andra makternas diplomati skyndade
att afvända faran för en katastrof, i det den förmådde sultanen att genom fördraget
i Kutahija utvidga vice-konungens besittningar med södra Syrien. Ryssland drog
tillbaka sina trupper, sedan det genom det åttaåriga fördraget i Hunkiajr-Iskelesi (1833)
förbundit sig att understödja Porten mot yttre och inre faror moi förpliktelse af
sultanen att i händelse af krig tillspärra Bosporen och Dardanellerna för alla
ryss-fientliga krigsfartyg. Trots västmakternas afund mot detta erkännande af en stats
interventionsrätt stannade man på alla sidor vid en surmulen passivitet.

Under de följande åren täflade sultanen och hans vasall i rustningar. Frankrike
visade sin egyptiske bundsförvant allt flere tjenster, medan Englan$ i harm öfver
de hinder, som lades i vägen för dess indiska förbindelser öfver Suez, tänkte
oskadliggöra Mehemmed Alis besvärliga monopolsystem genom ett tullfördrag med sultanen,
gällande för hela hans rike. Tvisten mellan sultanen, som nu fordrade en nedsättning
i de egyptiska tullarne, och hans vasall, som fordrade ett erkännand^ af hans
herravälde som ärftligt, kom till utbrott 1839. Vice-konungen lystes i akt, men hans
armé besegrade 1839 vid Nisib (vid Eufrat) sultanens. Under sådana
omständigheter dog sultan Mahmud, efterlemnande en sextonårig tronföljare. På härens
tillintetgörelse följde det frivilliga utlemnandet af det murknande rikets flotta. För att
rädda Porten inbjödo stormakterna det att endast under deras medverkan inlåta sig
i underhandlingar med den framträngande segraren. England ville knappt unna
honom besittningen af Egypten, Frankrike tillämnade honom arfsherraväldet äfven
i Syrien och Arabien. Tsar Nikolaus, som icke kunde öfvervinna sitt hat mot
borgar-konungadömet, afstod faktiskt från sin fördragsmässiga undantagsställning vid Gyllene
hornet och öfverenskom med England om en europeisk reglering af saken genom
en konferens i London 1840. Den franske ministern Thiers sökte däremot genom
förhalande direkt åstadkomma en för Egypten fördelaktig uppgörelse. En
kvadruppel-allians af de fyra andra makterna fordrade vice-konungens godkännande af de för
Turkiets integritet oeftergifliga betingelserna och hotade i vidrigt fall med exekution.
Detta steg förde de fyra makterna till randen af krig med Frankrike, som kände
sig kränkt och drefs framåt af den offentliga meningen. Faran kastade ett skarpt
ljus öfver Tysklands svaga ställning vid Rhen, som i första hand skulle locka
Frankrikes eröfringsbegär. Att det i fyrmaktsförbundet deltagande Preussen afgaf en
neutralitetsförklaring, vittnade endast om svaghet, men skulle svårligen hafva hämmat
sakernas gång. Ludvig Filip räddade freden, i det han lät ministären, som redan
låtit bevilja sig medel till Paris’ befästande, träda tillbaka för en ministär Guizot.

Emellertid hade en engelsk-österrikisk flotta eröfrat kustplatserna på det syriska
området, som redan var i resning mot Egypten, och hotade att beskjuta Alexandria.
Ett här ingånget fördrag ogillades på Englands ingifvelse af Porten, som förklarade
Mehemmed Ali afsatt. De tyska stormakterna närmade sig den franska ståndpunkten.
Så ernådde Mehemmed Ali i januari 1841 erkännandet af sin ärftliga besittningsrätt
till Egypten med uttryckligt erkännande af Portens öfverhöghet, på samma gång
som Frankrike i yttre måtto ånyo kompletterade stormakternas pentarki. Det s. k.
Sundsfördraget af 1841 fastställde folkrättsligt sultanens uteslutande dispositionsrätt
öfver Bosporen och Dardanellerna.

Långsamt och ofullständigt återhemtade Turkiet sina krafter. Visserligen lyckades
det att rekonstruera hären efter europeiskt mönster. Men trots den prunkande
Hatt-i-scherifen i Gulhane 1839, som förespeglade reformer efter europeiskt mönster i fråga
om förvaltning, rättskipning och beskattning äfvensom säkerhet till lif och gods för
alla rikets undersåtar utan åtskillnad, kom det hvarken till krigstjenstskyldighet
för rajas eller till beståndande förvaltningsreformer. Och med den osmanska statens
religiöst-krigiska struktur var sådant ej att undra på. Oroligheter på Libanon, bl. a.
mellan druser och maroniter, kunde ej biläggas förrän 1846.

England fasthöll länge troget dogmen om Turkiets okränkbarhet, såsom det bland
annat visade gentemot det unga grekiska konungariket. Här blef konung Otto
genom en revolt 1843 tvungen att underskrifva en konstitutionell författning. -
Samtidigt med fransmännens ansatser att skaffa sig inflytande i Egypten inträffade
deras befästande af herraväldet öfver det 1830 besatta Algeriet. Den östra delen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:10:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/6/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free