Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Österrike, Preussen och Tyskland på 1840-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade bekräftats genom fördragen af 1815, som äfven lemnade det lilla Lauenburg i
danskarnes händer. Sedan Danmark förlorat Norge, fann sig det absoluta danska
konungadömet nödsakadt att arbeta för en fastare anslutning af de båda hertigdömena.
Denna politik rönte motstånd hos landtständerna i Schleswig och Holstein, men på
grund af legitimistiska skäl kunde en sådan opposition i regeln ej påräkna någon
uppmuntran från den tyska förbundsdagens sida. För öfrigt hörde ju endast Holstein
till förbundet men icke Schleswig, som i sin norra del beboddes af danskar. Efter
gamla privilegier skulle de båda hertigdömena utgöra ett sinsemellan
sammanhängande helt under det danska konungahuset. Den vaknande nationalkänslan så hos
tyskar som danskar
föranledde växande
slitningar mellan de
båda nationerna och
tog sig hos tyskarne
uttryck i en starkare
dragning åt söder och
i fordran på en
stän-derförfattning,som betryggade de båda
her-tigdömenas samhörighet. Den ifrigaste
målsmannen för
sistnämnda program var till en
början en dansk
ämbetsman, landsfogden
Uwe Jens Lornsen på
Sylt.
I motsats till
denna rörelse, som
utgick från att
Schleswig ej mindre än
Holstein var ett gammalt
tyskt land,
betraktade danskarne Eider-
gräns söderut och
uppkom bland dem den s.
k. eiderdanska
strömningen, hvars mål var
en konstitutionell
författning, som
omfattade äfven Schleswig
men uteslöt Holstein
såsom biland. Den
schleswig-holsteinska
frågan tilltrasslades
ytterligare genom de
dynastiska
förhållandena. Kronprinsen,
sedermera konung
Fredrik VII, var barnlös,
och .tyskarne väntade
nu, att den danska
konungalinien skulle
utslockna med honom
och att därmed skulle
följa en upplösning af
hertigdömenas
förbindelse med Danmark.
Ty i konungariket
skulle kronan då
tillfalla den kvinnliga linien, medan arfsrätten i hertigdömena enligt tyskarnes förmenande
tillkomme den yngre augustenburgska manslinien. Dessa motsatser ställdes i skarp
belysning genom konung Kristian VIII:s öppna bref af den 8 juli 1846. Enligt detta stodo
Schleswig och Lauenburg påfgrund af arfsrätt och fördrag under samma arfsföljd som
konungariket. Rörande vissa delar af Holstein förefanns visserligen ännu åtskillig
oklarhet, men det var monarkens oaflåtliga sträfvan att aflägsna dessa tvifvelsmål och sålunda
trygga helstatens bestånd. Patentet tillfredsställde icke alla önskningar i Danmark
och ännu mindre i hertigdömena, trots sin försäkran, att det ej var fråga om någon
förändring i dessas inbördes ställning. Ständerna därstädes upplöste sig, då den
kunglige kommissarien ej mottog deras protest och Holsteins ständerförsamling
formligen anropat Tyska förbundet om hjälp. I Tyskland råkade nu sinnena i
våldsam svallning, eldade af patriotiska diktare, och temat om Tysklands rätt och
plikt varierades i upprörda landtdagsförhandlingar, i hänsynslösa tidningsartiklar,
lärda afhandlingar och populära broschyrer. Men just det folkliga i rörelsen väckte
de tyska regeringarnes misstro, och därtill kom hänsynen till stormakterna utanför
Tyskland. Förbundsdagen nöjde sig med att uttala den förväntan, att konungen
skulle i Holstein tillvarataga förbundets, agnaternas och landtdagens rättigheter.
floden som Danmarks
Lola Montez, grefvinna Landsfeld.
Kopparstick af Auguste Hiissener.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
